En riksdagsledamot undrar hur regeringen ser på samernas rättigheter till jakt och fiske på statlig mark, särskilt med tanke på miljökonsekvenser av rennäring och likabehandling av medborgare.
Inget beslut – detta är en fråga från en riksdagsledamot till en minister, som ministern kommer att svara på.
Regeringen kommer att ge svar på de frågor som ställts om rennäring, miljö och likabehandlingsprincipen.
<p>Fru talman! Elsa Widding har frågat mig om jag har gjort någon analys av konsekvenserna för miljön kopplat till en eventuell överbetning inom stora landområden i Sverige och vad effekterna skulle bli för miljön om ytterligare områden utnyttjas för storskalig rennäring. Vidare har Elsa Widding frågat mig på vilken grund jag och regeringen har fattat vårt beslut samt om jag och regeringen har beaktat 1 kap. 9 § regeringsformen, om likabehandlingsprincipen, i vårt beslut. Slutligen har Elsa Widding frågat mig om jag och regeringen gjort någon analys av konsekvenserna av vårt beslut.</p><p>Det övergripande målet för samepolitiken (prop. 2000/01:1 utgiftsområde 23 avsnitt 7.3, bet. 2000/01:MJU2, rskr. 2000/01:86) ligger fast, fru talman. Det gör även miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Rennäringen ska enligt 65 a § rennäringslagen (1971:437) bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Således har rennäringen, liksom andra areella näringar, miljömål att förhålla sig till. </p><p>I miljöbalken finns bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder. På motsvarande sätt som för jord- och skogsbruket får Sametinget efter samråd enligt 10 § rennäringsförordningen (1993:384) meddela föreskrifter om rennäringens hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Om det behövs för att sådana föreskrifter ska efterlevas får länsstyrelsen meddela förelägganden eller förbud. </p><p>Fru talman! Området där renskötsel får bedrivas regleras i 3 § rennäringslagen. Det är länsstyrelsen som enligt 15 § samma lag bestämmer det högsta antalet renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Länsstyrelsens beslut bör enligt förarbetena (prop. 1992/93:32) utgå från en inventering av renbetet och uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom samebyns område samt djurens ålder och vikt. </p><p>I sitt beslut ska länsstyrelsen ta hänsyn till andra intressen, såsom att även andra näringar ska kunna bedrivas i området samt djurskyddet och naturvården. Vidare kan länsstyrelsen förordna om inskränkning i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller annars främja renskötseln. Även här får länsstyrelsen göra en avvägning mellan samebyns intressen och andra hänsyn, där alltså naturvården ingår. </p><p>I avvägningen får också beaktas om det högsta antalet renar medför skada eller olägenhet för markägaren eller någon annan. Även samebyns eget intresse av att kunna behålla sitt tillåtna renantal över tid får beaktas. Om en sameby skulle bryta mot länsstyrelsens beslut om högsta renantal eller förordnande om inskränkning i betesrätten får länsstyrelsen vid vite förelägga samebyn att följa beslutet. Ett föreläggande om att minska antalet renar får i förekommande fall även riktas mot en medlem som inte följer samebyns beslut om hur många renar medlemmen högst får inneha.</p><p>Vad Elsa Widding lyfter om behovet av en analys av renbetets konsekvenser för miljön omfattas således redan av Sametingets och länsstyrelsernas uppdrag, fru talman. Regeringen har inga planer på att utvidga området där renskötsel får bedrivas. Det står inte helt klart för mig vilket beslut Elsa Widding menar att jag och regeringen har fattat, fru talman. Jag har därför svårt att besvara frågan om jag och regeringen beaktat kravet på likabehandling 1 kap. 9 § regeringsformen i vårt beslut. Samma sak gäller frågan om jag och regeringen gjort någon konsekvensanalys av beslutet.</p>
<p>Fru talman! Det var väldigt mycket om länsstyrelserna och mycket paragrafer. En liten poäng är dock att länsstyrelsernas rennäringsdelegationer, som beslutar i de här frågorna, såvitt jag vet består av politiker, tjänstemän och renägande samer. Där finns inte en enda representant från andra minoritetsfolk i fjällen. Det verkar nästan som om regeringen här låtsas som att de inte finns – inte mycket till likabehandling här inte!</p><p>Om kraven från de fem samebyarna hörsammas i rätten kommer det att innebära ännu större ekonomisk och politisk makt till berörda personer med tillhörande företag. Samtidigt blir den övriga befolkningen, inte bara minoritetsfolken i fjällen, andra klassens medborgare i sitt eget land. </p><p>Fru talman! Vi pratar här om att ett fåtal personer, cirka 3 000, och deras stora rendriftsföretag ska få utöva enormt stor makt över en koncentration av land och vatten. Det är den utveckling som nu är på gång i och med de pågående rättsprocesser där de fem aktuella samebyarna stämmer svenska staten. Det är väldigt viktigt att ungdomarna på läktaren, och alla andra svenskar, känner till det här. Det är också bra om regeringen inser att samebyarnas stämning av staten är helt huvudlös. </p><p>Diskrimineringen av andra folk och historiska brukare i Kiruna och Gällivare kommun är redan omfattande. Där kör rendriftsföretagen enligt helt egna regelverk i stället för att hålla sig till lagar och regler. Det framstår som alltmer uppenbart att de invandrade samesläkterna med sina enormt stora renhjordar inte passar in i det svenska landskapet. Det här rendriftssättet passade däremot väldigt bra i de glest befolkade områden i Ryssland och norra Finland som de renägande samer som nu ägnar sig åt stordriftsrennäring i Sverige kommer från.</p><p>Den nya utredningen om rennäringslagstiftningen kommer inte att lösa detta mycket svåra lagstiftningsproblem. I den nya utredningen utelämnar man helt problematiken för de svenska minoritetsfolken i Sverige – alla de som i dag blir överkörda. Allt handlar i stället om att tillgodose de invandrade samernas intressen. Det rör sig om samer som kör stordriftsrennäring på andra folks bekostnad. Sametinget är för övrigt en icke-fungerande statlig myndighet som Riksrevisionen har kritiserat hårt för korruption och myndighetsmissbruk.</p><p>Jag hoppas att regeringen förstår att Sverige är alldeles för litet till ytan för den här extensiva stordriften med ibland tusentals renar per renägare. Detta leder till en kraftig överbetning av renlavsmarkerna i fjäll- och skogsmark. Överbetningen får till följd att den naturliga marknära mångfalden förstörs.</p><p>Statens positiva särbehandling av de samiska renägarna började för 170 år sedan med den första rennäringslagen. De egentliga problemen uppstod när samer kom in från Ryssland, Finland och Norge under 1800-talet och fram till 1920-talet och började med rendrift i större skala, vilket var helt nytt för Sverige.</p><p>Den tidigare formen av rennäring bedrevs av samer, kväner, tornedalingar och andra fjällfolk – alltså av alla dem som regeringen i dag väljer att diskriminera till förmån för de invandrade samer, från bland annat Ryssland, som kör stordriftsrennäring. Den nya formen av rennäring bestod av stora renhjordar som skövlade fjällen på renlav så att den biologiska mångfalden reducerades. Överbetningen i områdena kring Karesuando och Jukkasjärvi ledde till konflikter med de bofasta som i sin tur ledde till den så kallade tvångsförflyttningen – därav de invandrade samegruppernas flytt söderut.</p>
<p>Fru talman! Antalet renar i Sverige fortsätter att minska. Det kan finnas många orsaker till det. En av dem kan vara minskad tillgång till bete. Klimatförändringar kan orsaka sämre betesförhållanden samt brist på reservbete och lavskogar.</p><p>Sametinget tog redan 2017 fram e…
<p>Fru talman! Jag förstår att ministern här hänvisade till ett korrupt sameting. På vissa håll i fjällen finns inte en tillstymmelse till renlav – punkt slut.</p><p>Att rennäringen skulle vara miljövänlig är en myt som äldre tiders renskötare inte själva skapade, utan det är pre…
<p>Fru talman! Elsa Widding påstår att regeringen stöder urfolksstatusen för de samer som anlände till Sverige under 1800- och 1900-talet. Det är historiskt felaktigt att framställa samerna som en grupp som anlände till Sverige under denna period. Samerna erhöll ju status som urf…
<p>Fru talman! Det är vi alla som är staten i Sverige. Det är alltså från oss alla som dessa till Sverige invandrade renägare och samebyar som bedriver storskalig rendrift vill ta det aktuella området i besittning. Den här frågan handlar om demokratin i samhället. Är vi för eller…
<p>Fru talman! En saklig debatt om samers rättigheter, miljöfrågor relaterade till renskötsel och möjligheten för alla att jaga och fiska på statlig mark är välbehövlig. Men en sådan debatt måste vila på faktiska förhållanden och inte konstruerade påståenden om regeringsbeslut. F…
Interpellation 2025/26:387 Jakt och fiske på statlig mark av Elsa Widding (-) till Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) Fem samebyar kräver i sin stämning av staten bättre rätt till jakt och fiske på all statlig mark ovan/väster om odlingsgränsen inom sitt samebyområde.Om kraven hörsammas skulle det innebära en enorm ekonomisk och politisk makt till dessa personer, med tillhörande företag. Samti
av Elsa Widding (-)
till Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD)
Fem samebyar kräver i sin stämning av staten bättre rätt till jakt och fiske på all statlig mark ovan/väster om odlingsgränsen inom sitt samebyområde.
Om kraven hörsammas skulle det innebära en enorm ekonomisk och politisk makt till dessa personer, med tillhörande företag. Samtidigt blir den övriga befolkningen andra klassens medborgare i sitt eget land.
Det är ett ovedersägligt faktum att våra fjäll (med få undantag), med avseende på renlavens tillgång, numera befinner sig i ett mer än miserabelt skick till följd av överbetning. I vissa trakter kan man knappast finna tillstymmelse till renlav. Att rennäringen är miljövänlig är därför en myt.
Regeringen stöder urfolksstatusen för de samer som anlände till Sverige under 1800- och 1900-talen, trots att de inte uppfyller kraven för att tilldelas den statusen. Stämningen förefaller därför märklig, både med utgångspunkt i miljöpåverkan och utifrån ett diskriminerande perspektiv.
Jag vill därför fråga landsbygdsminister Peter Kullgren: