Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer

Nya nätbrott och andra åtgärder för genomförandet av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer

Volym 1

Betänkande av Utredningen om genomförande av direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer

Stockholm 2026

SOU 2026:34

1.15Förslag till förordning om ändring i förordningen (2025:1323) om verkställighet av fängelsestraff med

6

4.3En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor,

6.2.3Nuvarande straffbestämmelser uppfyller

7

6.3.3Nuvarande straffbestämmelser uppfyller

6.4Delning av intimt eller manipulerat material

6.4.3Nuvarande straffbestämmelser

6.5.2Nuvarande och föreslagna svenska

6.5.3Nuvarande och föreslagna straffbestämmelser

6.6.3Nuvarande straffbestämmelser uppfyller

6.7.3Nuvarande straffbestämmelser uppfyller

6.8.2Nuvarande lagstiftning och föreslagna

8

SOU 2026:34Innehåll

7.1Anmälan av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer

7.3Individuell bedömning för att fastställa brottsoffers

7.3.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

7.4Individuell bedömning av brottsoffers stödbehov

7.5.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

7.6Akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder

9

7.6.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

7.8Riktlinjer för brottsbekämpande myndigheter och

7.8.2Befintliga riktlinjer svarar väl mot

7.9Rollen för nationella organ, inklusive

7.10.2Ny lagstiftning behövs för att uppfylla

8.1.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

8.2Specialiserat stöd till brottsoffer som utsatts

8.3Specialiserat stöd till brottsoffer som utsatts

10

8.4Specialiserat stöd till brottsoffer som utsatts för

8.9Riktat stöd till brottsoffer med intersektionella behov

9.1.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

9.2Särskilda åtgärder för att förebygga våldtäkt och främja

9.3.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

11

InnehållSOU 2026:34

10.2Nationella handlingsplaner för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld

10.5.2Nuvarande ordning uppfyller i huvudsak

12

SOU 2026:34Innehåll

11.3.2En bestämmelse om att närstående till brottsoffer i vissa fall ska förutsättas ha ett

11.3.3En skyldighet att underrätta en skyddsperson om en överträdelse av ett kontaktförbud

11.3.4Ett krav på att stödsökandes personuppgifter endast får bevaras en viss längsta tid införs för

13

12.2Lagen ska innefatta en möjlighet att besluta förelägganden om att avlägsna eller oåtkomliggöra

12.3En värdtjänstleverantör eller en annan leverantör

av en förmedlingstjänst ska avlägsna nätbrottsinnehåll

12.4En värdtjänstleverantör eller en annan leverantör

av en förmedlingstjänst ska bevara nätbrottsinnehåll

13 En skärpt reaktion på allvarliga fall av olaga förföljelse.. 745

13.2Bestämmelsen om olaga förföljelse ska utformas på liknande sätt som bestämmelserna

14

SOU 2026:34Innehåll

15.4.4Förslagen om uppdrag till myndigheter

om medvetandegörande och kunskapshöjande

15

16.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor

16

förande lagts fram. När utredningens förslag går utöver vad som be- döms motsvara direktivets miniminivå har detta motiverats särskilt.

Utredningen föreslår att ändringar i lag och förordning ska träda i kraft den 14 juni 2027. Detta motsvarar den dag då medlemsstaterna senast ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.

Uppdraget om grov olaga förföljelse

Utredningen har också haft tilläggsdirektiv. Uppdraget enligt tilläggs- direktiven har varit att analysera och ta ställning till om det bör in- föras ett nytt brott, grov olaga förföljelse, och lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningen har kommit fram till att grov olaga förföljelse bör införas. Utredningen har också föreslagit att brottskatalogen för olaga förföljelse ska utvidgas genom att göras mer generell samt att det ska införas en presumtion för häktning vid misstanke om grov olaga förföljelse.

Ändringarna föreslås träda i kraft vid samma tidpunkt som de ändringar som är hänförliga till EU-direktivet.

Utredningens förslag

Allmänna utgångspunkter

I betänkandet redovisas utredningens förslag till författningsändringar och andra åtgärder i de delar där utredningen ansett att Sverige inte uppfyller direktivets krav. Förslagen innebär sammantaget en förstärkt straffrättslig lagstiftning på området, stärkta mekanismer för till- handahållandet av skydd och stöd för brottsoffer samt nya före- byggande åtgärder. Vidare innehåller betänkandet utredningens förslag avseende olaga förföljelse enligt tilläggsdirektiven.

18

Straffrättens område

Nya brott och utvidgade befintliga brott

Direktivet fastställer minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, delning av autentiskt, falskt eller manipulerat intimt material utan samtycke, nätstalkning, nättrakasserier, nätblottning och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet. Utredningen har kommit fram till att svenska straff- bestämmelser motsvarar vissa av direktivets straffrättsliga bestäm- melser men att det för att uppfylla direktivets krav på det straff- rättsliga området är nödvändigt att införa flera nya brott och att vissa befintliga brott behöver utvidgas.

De nya brott som utredningen föreslår ska införas är olaga över- vakning, nättrakasserier, olaga identitetsexponering och könsbaserat näthat. Olaga övervakning, nättrakasserier och olaga identitetsexpo- nering föreslås kunna ingå i grov fridskränkning och grov kvinno- fridskränkning samt hedersförtryck. Olaga övervakning föreslås även kunna utgöra underbrott till barnfridsbrott. Vidare innebär de före- slagna ändringarna av bestämmelsen om olaga förföljelse att olaga övervakning, nättrakasserier och olaga identitetsexponering kommer att kunna ingå i ett förföljelsebrott. De befintliga brott som föreslås ska utvidgas är olaga integritetsintrång och det brott som avser köns- stympning av kvinnor. Förutom det sistnämnda brottet, som finns i lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, berör samtliga ändringar brottsbalken.

Inget av brotten kommer att utgöra tryckfrihets- och yttrande- frihetsbrott. Nättrakasserier, olaga identitetsexponering och köns- baserat näthat avser spridning av material med tekniskt hjälpmedel. I den digitala kontext där sådana gärningar begås kan det innebära att gärningarna är straffbara om de utförs i ett forum utanför det grundlagsskyddade området, men straffria om de utförs t.ex. på en webbplats som utgörs av en databas med utgivningsbevis.

I fråga om tilläggsdirektiven föreslår utredningen att brotts- katalogen för olaga förföljelse ska utvidgas genom att göras mer generell samt att brottet ska gradindelas genom införandet av grov olaga förföljelse. Det föreslås också att en presumtion för häktning ska gälla vid misstanke om grov olaga förföljelse. En följd av att brotts- katalogen görs om är alltså att de nya brotten olaga övervakning, nät- trakasserier och olaga identitetsexponering – samt de nya gärningar

19

som omfattas av straffansvar för olaga integritetsintrång – kommer att kunna ingå i ett förföljelsebrott.

Kvinnlig könsstympning

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjuden och straffbelagd enligt lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor. Utredningen föreslår att ändringar ska göras i lagen. I dag gäller straffansvar för den som utför en köns- stympning, dvs. utför ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dem eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem, oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats. Enligt förslaget utvidgas straffansvaret till att omfatta även den som genom olaga tvång eller på annat sätt förmår någon annan att genomgå könsstymp- ning eller tillåter att en person som inte har fyllt arton år könsstympas. Även sådana gärningar blir således straffbara som kvinnlig köns- stympning.

Vidare görs ändringar i lagens struktur och det införs brottsbeteck- ningar, kvinnlig könsstympning och grov kvinnlig könsstympning. Motsvarande ändringar görs avseende oskuldsingrepp på kvinnor.

Olaga integritetsintrång

För olaga integritetsintrång döms den som gör intrång i någon annans privatliv genom att t.ex. sprida bild på eller annan uppgift om någons sexualliv eller bild på någons helt eller delvis nakna kropp, om sprid- ningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör och gärningen inte med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig. Straffansvaret avser alltså spridning av bl.a. autentiskt intimt material.

Utredningen föreslår att straffansvaret för olaga integritetsintrång ska utvidgas till att omfatta också den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida falskt eller manipulerat intimt material.

Det material som omfattas är enligt lagtexten bild eller ljud som framställts eller ändrats så att det framstår som att personen deltar i en sexuell handling eller som att bilden visar personens helt eller delvis nakna kropp. Exempelvis kan, med hjälp av artificiell intelligens (AI), en pornografisk bild med en figur som ser ut som en verklig person

20

ha skapats eller ett fiktivt sexuellt sammanhang skapats utifrån en bild på en person (s.k. deepfakes). Alternativt kan ett AI-verktyg ha använts för att ”klä av” en påklädd person på en bild och därigenom generera en fiktiv version av personens helt eller delvis nakna kropp.

I likhet med vad som gäller vid spridning av autentiskt material ska det för ansvar krävas att spridningen av det falska eller manipu- lerade intima materialet är ägnad att medföra allvarlig skada för personen i fråga och att gärningen inte med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Olaga övervakning

För det nya brottet olaga övervakning ska den dömas som utsätter en annan person för otillbörlig övervakning som är upprepad eller varaktig, om gärningen varit ägnad att medföra allvarlig skada för personen.

Övervakning tar sikte på ageranden som innebär att gärnings- personen spårar, kartlägger eller bevakar var den utsatta befinner sig eller vad hen gör. Det kan exempelvis ske genom spårning med an- vändning av tekniska hjälpmedel, såsom GPS-utrustning eller mobil- telefonapplikationer. Det kan också vara fråga om fysisk övervakning, t.ex. att uppehålla sig intill den utsattas bostad eller arbetsplats, titta in genom fönstren, dyka upp på platser där den utsatta brukar be- finna sig eller följa efter hen.

Ansvar för olaga övervakning ska vara subsidiärt i förhållande till det av regeringen föreslagna brottet psykiskt våld, som ska träda

i kraft den 1 juli 2026 och genom vilket det blir straffbart att upp- repat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyll- ning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkning- arna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens själv- känsla. Det kommer också att utgöra psykiskt våld att utsätta en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärn- ingen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Ansvar för olaga övervakning kommer således att aktualiseras endast när det inte finns förutsättningar att döma för psykiskt våld vid upprepad eller varaktig otillbörlig övervakning, dvs. när skaderekvisitet i det brottet inte är uppfyllt.

21

Straffskalan för olaga övervakning föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Nättrakasserier

Straffansvaret för nättrakasserier ska avse den som tillsammans med andra, genom hotfulla eller kränkande meddelanden som sprids med tekniskt hjälpmedel, angriper en annan person, om angreppet är ägnat att medföra allvarlig skada för personen.

Den straffbara gärningen förutsätter således att flera personer till- sammans angriper en annan person genom att sprida hotfulla eller kränkande meddelanden. Varje deltagare kan då dömas för sitt del- tagande i angreppet. Vad som avses är exempelvis samordnade s.k. mobbattacker där ett stort antal personer är delaktiga. Mobbattacker och andra digitala angrepp kan ske i olika sammanhang, t.ex. genom publicering av kommentarer på någons konto på sociala medier eller genom meddelanden inom ramen för en gruppchatt.

Utanför det straffbara området faller meddelanden som kan ses som saklig kritik, även när kritiken framstår som tillspetsad, beskyll- ande eller aggressiv. Sådana meddelanden kan alltså aldrig ingå i ett ansvarsgrundande angrepp. Varje meddelande måste bedömas för sig och endast meddelanden som i objektiv mening kan anses hotfulla eller kränkande kan ingå.

För straffansvar ska krävas att gärningspersonen agerar tillsammans med minst två andra personer. Straffansvaret bygger på att det går att slå fast att de som är delaktiga i angreppet agerar i någon bemärkelse gemensamt. Det bör krävas ett tydligt tidsmässigt och situations- bundet samband mellan det egna och de andra personernas handlande som visar på ett gemensamt uppsåt.

Straffskalan för nättrakasserier föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Olaga identitetsexponering

Genom det nya brottet olaga identitetsexponering blir det straffbart att med tekniskt hjälpmedel olovligen sprida en personuppgift i syfte att uppmana till våld mot den som uppgiften avser, eller till

22

någon annan handling som är ägnad att medföra allvarlig skada för personen.

Personuppgift har samma innebörd som i EU:s allmänna data- skyddsförordning, GDPR. Olaga identitetsexponering utgör inte ett straffbeläggande av all spridning av personuppgifter som sker olovligen utan omfattar endast spridning som sker i syfte att upp- mana till våld eller någon annan handling som är ägnad att orsaka personen allvarlig skada. Det krävs alltså att gärningspersonens avsikt varit att uppmana till våld eller någon annan skadegörande handling mot den vars personuppgift sprids. Denna typ av agerande kallas ibland för doxning.

Ett typfall då det är lätt att konstatera ett sådant syfte som krävs för ansvar är när någon sprider personuppgiften tillsammans med en uttrycklig uppmaning i linje med rekvisiten i bestämmelsen. Om syftet inte tydligt framgår bör det i vart fall krävas någon ytterligare omständighet utöver spridningen av personuppgiften som sådan för att syftet ska kunna konstateras. En sådan omständighet kan vara det sammanhang som spridning sker i, t.ex. när personuppgiften sprids tillsammans med allmänt sett hatiska kommentarer eller andra uttryck för fientlighet.

Straffskalan för olaga identitetsexponering föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Könsbaserat näthat

För det nya brottet könsbaserat näthat ska den dömas som, i ett ut- talande eller i ett annat meddelande som sprids med tekniskt hjälp- medel, uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer eller en enskild med anspelning på kön.

Könsbaserat näthat har brottet hets mot folkgrupp som förebild. Brottskonstruktionen motsvarar första stycket i bestämmelsen om hets mot folkgrupp, med den begränsningen att den föreslagna be- stämmelsen endast omfattar spridning som sker med tekniskt hjälp- medel. Bestämmelserna skiljer sig också åt i fråga om vilka grupper och enskilda gruppmedlemmar som skyddas. Straffansvaret för köns- baserat näthat omfattar – till skillnad från hets mot folkgrupp – ut- talanden eller andra meddelanden med anspelning på, dvs. med ut- gångspunkt i, kön. Med kön avses den juridiska aspekten av kön,

23

dvs. det kön som är registrerat för brottsoffret och som enligt nu- varande lagstiftning kan vara antingen kvinna eller man.

Att en uppmaning till våld eller hat görs med anspelning på kön innebär att även uttalanden eller andra meddelanden omfattas som endast indirekt grundas på kön, t.ex. hänvisning till öknamn eller annan kränkande benämning på någon av ett visst kön, liksom uttal- anden som innefattar kränkande beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande handlingar som endast indirekt grundas på kön.

Straffansvaret omfattar uttalanden eller andra meddelanden om en grupp och enskilda medlemmar av en grupp. De grupper som skyddas är samtliga individer av ett visst kön. För att en gärning mot en enskild ska omfattas av bestämmelsen bör krävas att uttalandet eller meddelandet riktas mot den enskilda för att hen har ett visst kön, dvs. är kvinna eller man.

Straffskalan för könsbaserat näthat av normalgraden föreslås vara fängelse i högst två år. För ringa könsbaserat näthat föreslås straffskalan vara böter och för grovt könsbaserat näthat föreslås den vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Olaga förföljelse

Olaga förföljelse är det enda sammansatta brott i 4 kap. brottsbalken som innehåller en uppräkning av de enskilda brottstyper, hänvisade till genom lagrum, som kan ingå i brottet. Brottskatalogerna för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning samt hedersförtryck hänvisar i stället huvudsakligen till hela kapitel i brottsbalken.

Utredningen föreslår att brottskatalogen för olaga förföljelse ska utvidgas genom att göras mer generell, enligt det mönster som gäller för de nämnda brotten. Den ska omfatta 3–6 kap., 12 kap. och 17 kap. 1–3 §§ brottsbalken, 24 § lagen om kontaktförbud samt motsvarande straffbara gärningar på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet. Som olaga förföljelse ska det alltså vara straffbart att förfölja en person genom att begå eller på annat sätt medverka till sådana gärningar, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet.

Vidare föreslås att olaga förföljelse ska gradindelas genom att grov olaga förföljelse införs. Straffskalan för grov olaga förföljelse

24

ska vara fängelse i lägst ett och högst sex år. För brott av normal- graden ska straffskalan fortfarande vara fängelse i högst fyra år.

De omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om en olaga förföljelse är grov (de s.k. kvalifikationsgrunderna) ska vara om förföljelsen har varit mycket intensiv eller omfattande eller annars varit av särskilt hänsynslös art.

En förföljelse kan vara mycket intensiv om den kan sägas ha på- gått utan uppehåll, dvs. gärningarna har begåtts med hög frekvens. Gärningarnas karaktär och allvar måste då också vägas in. Vid be- dömningen av om en förföljelse är mycket omfattande ska det beaktas under hur lång tid förföljelsen har pågått och hur många brottsliga gärningar den innefattat. I kvalifikationsgrunden att förföljelsen annars har varit av särskilt hänsynslös art ryms t.ex. förföljelse av en närstående eller tidigare närstående, ett barn eller en person med funktionsnedsättning. Även omständigheter som rör gärningarna bör kunna beaktas. Att förföljelsen har omfattat något särskilt allvarligt brott, eller flera brott som vart och ett har varit förhållandevis all- varliga, bör kunna innebära att brottet ska anses som grovt.

Ett annat förslag avser att det i rättegångsbalken ska införas en presumtion för häktning vid misstanke om grov olaga förföljelse. Om misstanken avser grov olaga förföljelse ska således häktning ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Enligt regeringens förslag ska motsvarande gälla för grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och hedersförtryck från och med den 1 augusti 2026.

Skydd och stöd till brottsoffer

Förslag om en ny lag samt ändringar

i förundersökningskungörelsen och andra förordningar

Direktivet fastställer minimiregler för tillhandahållandet av skydd och stöd till brottsoffer. Det finns i stor utsträckning regler och åt- gärder som motsvarar regleringen i direktivet. Utredningen har dock kommit fram till att det för att uppfylla direktivets krav i fråga om brottsoffers skydd och stöd är nödvändigt att dels införa en ny lag om avlägsnande av innehåll online med anknytning till vissa brott, dels göra ändringar i förundersökningskungörelsen, förordningen om kontaktförbud, förordningen om europeisk skyddsorder och

25

förordningen om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet.

En lag om avlägsnande av nätbrottsinnehåll

Den nya lagen ska möjliggöra för en behörig myndighet att besluta om förelägganden om att innehåll online med anknytning till vissa brott (nätbrottsinnehåll) ska avlägsnas eller göras oåtkomligt. Med nätbrottsinnehåll avses innehåll som skäligen kan antas utgöra ett led i olaga hot, olaga integritetsintrång, ofredande, nättrakasserier, olaga identitetsexponering, sexuellt ofredande mot barn, sexuellt ofred- ande eller könsbaserat näthat. Utredningen anser att övervägande skäl talar för att Polismyndigheten bör utses till behörig myndighet att utfärda förelägganden.

Ett föreläggande om avlägsnande eller oåtkomliggörande ska i första hand riktas till värdtjänstleverantören, dvs. den som tillhanda- håller den plattform (värdtjänst) där innehållet finns, och i andra hand till andra leverantörer av förmedlingstjänster som har teknisk och operativ kapacitet att vidta åtgärder i fråga om innehållet. För- farandena ska omgärdas av rättssäkerhetsgarantier och leverantörerna ska ha rätt att överklaga beslut enligt lagen till förvaltningsdomstol. Motsvarande rättigheter ska också den vars innehåll berörs av ett föreläggande ha.

Nätbrottsinnehållet ska avlägsnas eller göras oåtkomligt så snart som möjligt och senast inom en timme från mottagandet av före- läggandet. Det införs också en skyldighet för leverantörerna att som huvudregel bevara nätbrottsinnehåll, samt tillhörande data, som har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt till följd av ett föreläggande i sex månader. Vidare ska en sanktionsavgift kunna tas ut av en leveran- tör som överträder någon av sina skyldigheter enligt lagen.

Utredningen föreslår också en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) så att sekretess ska gälla hos Polismyndig- heten i ärenden enligt lagen om avlägsnande av nätbrottsinnehåll.

26

Information till målsäganden om möjligheten att få en skyddsorder eller en skyddsåtgärd erkänd i Sverige

Förundersökningskungörelsen (1947:948) ger en målsägande rätt att få viss information så snart som möjligt. Informationsskyldig- heten omfattar bl.a. de regler som gäller för meddelande av kontakt- förbud, vilka skyddsåtgärder i övrigt som finns och möjligheten att begära att en europeisk skyddsorder utfärdas och sänds över till en annan medlemsstat i EU enligt lagen om europeisk skyddsorder. Informationen lämnas av Polismyndigheten.

Utredningen föreslår att det ska införas en skyldighet om att också informera målsäganden om möjligheten att få en skyddsorder eller en skyddsåtgärd som utfärdats i en annan medlemsstat erkänd i Sverige.

Information till målsäganden om möjligheten att avlägsna onlineinnehåll

Utredningen föreslår att det i förundersökningskungörelsen också ska införas en skyldighet att informera målsäganden om möjligheten att avlägsna innehåll online. Informationen ska omfatta möjligheten att avlägsna eller göra oåtkomligt sådant material som omfattas av lagen om avlägsnande av nätbrottsinnehåll, men också rätten enligt artikel 17 i GDPR att få sina personuppgifter raderade och andra relevanta förfaranden som avser avlägsnande av innehåll online som har anknytning till brottet.

En presumtion för att närstående till en målsägande har skyddsbehov

Enligt förundersökningskungörelsen ska polisen så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning för att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången.

Utredningen föreslår att det i den aktuella bestämmelsen görs ett tillägg som innebär att om målsäganden har ett behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången ska när- stående till målsäganden förutsättas ha motsvarande behov. Detta ska dock inte gälla om det finns indikationer på att den närstående inte har något sådant behov.

27

Underrättelse till skyddspersonen om att det har skett en överträdelse av ett kontaktförbud eller en europeisk skyddsorder

I dag finns det ingen författningsreglerad skyldighet för polisen att informera den som ett kontaktförbud eller en europeisk skyddsorder avses skydda om att det har skett en överträdelse av förbudet eller ordern.

Utredningen föreslår att det i förordningen (1988:691) om kontakt- förbud ska införas en bestämmelse om att polisen utan onödigt dröjs- mål ska underrätta skyddspersonen om att det har skett en över- trädelse av ett kontaktförbud. En motsvarande bestämmelse, som hänvisar till den i förordningen om kontaktförbud, ska enligt för- slaget införas i förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder.

Ett krav på personuppgiftsbehandlingen hos vissa ideella organisationer som får statsbidrag

Förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet inne- håller krav för statsbidrag till ideella organisationer som bedriver verk- samhet med huvudsakligt ändamål att arbeta förebyggande eller mot- verkande eller att stödja eller förbättra situationen för brottsoffer, bl.a. inom områdena mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Utredningen föreslår att det i förordningen ska införas ett krav som innebär att endast de ideella organisationer som förbinder sig att inte lagra en stödsökandes personuppgifter längre tid än vad som är nödvändigt för att tillhandahålla stödet och under alla förhållanden i högst fem år efter den sista kontakten mellan organisationen och den stödsökande ska kunna få statsbidrag. Vidare införs det ett krav på att en ansökan om statsbidrag ska innehålla en sådan förbindelse.

Förebyggande åtgärder, samordning och statistik

Förslag om förebyggande åtgärder och åtgärder avseende politik och statistik

Direktivet fastställer minimiregler som ska gälla för det förebyggande arbetet samt i fråga om samordning och samarbete. Utredningen har kommit fram till att det för att uppfylla direktivets krav i fråga om

28

det förebyggande arbetet krävs åtgärder som inte innebär författnings- ändringar, i form av att regeringsuppdrag ges till relevanta myndig- heter enligt bestämmelser i direktivet.

I övrigt har utredningen konstaterat att direktivets krav är upp- fyllda.

Två uppdrag om förebyggande åtgärder kopplat till ny brottslighet

Ett regeringsuppdrag som utredningen föreslår är att relevanta myndigheter, i samverkan med varandra, ska ta fram och besluta om riktade medvetandegörande och kunskapshöjande insatser om de nya brotten olaga övervakning, nättrakasserier, olaga identitets- exponering och könsbaserat näthat samt de nya gärningar som utgör olaga integritetsintrång.

Ett annat föreslaget regeringsuppdrag innebär att relevanta myndig- heter ges i uppdrag att se över sina riktlinjer och bedöma behovet av ytterligare (interna) utbildningsinsatser med utgångspunkt i direk- tivets krav, bl.a. i fråga om utbildning avseende de föreslagna nya och utvidgade brotten.

Ett uppdrag för att stärka samarbetet med leverantörer när det gäller att avlägsna eller oåtkomliggöra nätbrottsinnehåll

Utredningen föreslår att berörda myndigheter och andra offentliga aktörer ska ges i uppdrag att – i samband med att den nya lagen om avlägsnande av nätbrottsinnehåll införs – vidta åtgärder för att stärka samarbetet med leverantörer av förmedlingstjänster för att identifiera, bedöma och hantera sådant nätbrottsinnehåll. Uppdraget ska också omfatta att i organisationer, myndigheter och förmedlingstjänster för- bättra kunskapen om brotten för att utveckla förebyggande insatser, om hur de som utsatts för brott ska bemötas och om de möjligheter som finns till stöd och hjälp.

29

Brottsförebyggande rådet ges uppdrag på statistikområdet

Utredningen har bedömt att Brottsförebyggande rådets (Brå) nu- varande uppdrag, enligt myndighetsinstruktionen, motsvarar de upp- gifter som ett offentligt organ med ansvar på statistikområdet enligt direktivet ska ha. Det gäller bl.a. om insamling och redovisning av data om anmälda brott och fällande domar i fråga om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer.

Utredningen föreslår dock att Brå ska ges ett särskilt uppdrag att, i samverkan med Socialstyrelsen och Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK), samt om det är aktuellt andra berörda aktörer, inrätta en systematiserad insamling av data om dels antalet skyddade boenden och antalet platser på skyddade boenden, dels antalet samtal till nationella stödlinjer. Socialstyrelsen är den aktör som i dag samlar in data om antalet skyddade boenden och antalet platser på skyddade boenden medan NCK samlar in data om antalet samtal till nationella stödlinjer.

30

it has presented proposals for legislative amendments or other mea- sures to achieve implementation. Where the Inquiry’s proposals go beyond what is deemed to correspond with the Directive’s mini- mum requirements, it has been specifically justified.

The Inquiry proposes that amendments to acts and ordinances enter into force on 14 June 2027. That is the date by which Member States must bring into force the laws, regulations and administra- tive provisions necessary to comply with the Directive.

Gross unlawful harassment

The Inquiry has also received supplementary terms of reference. Under these terms of reference, the Inquiry has been tasked with analysing and determining whether to introduce a new offence – gross unlawful harassment – and to present the necessary legislative proposals.

The Inquiry has concluded that this offence should be introduced. The Inquiry has also proposed that the catalogue of offences for unlawful harassment should be broadened by making it more general and that a presumption of detention should be introduced in the event of suspected gross unlawful harassment.

The Inquiry proposes that the provisions enter into force at the same time as the amendments related to the EU Directive.

The Inquiry’s proposals

General premises

The report presents the Inquiry’s proposals for legislative amend- ments and other measures in areas where the Inquiry found that Sweden did not meet the Directive’s requirements. Together, the proposals will lead to enhanced criminal legislation in the area, strengthened mechanisms for the provision of protection and support for victims of crime, and new preventive measures. Furthermore, the report includes the Inquiry’s proposals regarding unlawful harass- ment in accordance with the supplementary terms of reference.

32

Criminal law

New criminal offences and extension of provisions for existing offences

The Directive establishes minimum rules on the definition of criminal offences and penalties for female genital mutilation, forced marriage, non-consensual sharing of authentic, false or manipulated intimate material, cyber stalking, cyber harassment, cyber flashing, and cyber incitement to violence or hatred. The Inquiry has concluded that Swedish criminal provisions correspond to some of those in the Directive, but that to meet the Directive’s criminal law requirements, it is necessary to introduce several new offences and broaden the scope of certain existing offences.

The new offences that the Inquiry proposes introducing are un- lawful surveillance, cyber harassment, unlawful exposure of identi- fying information and gender-based online hate. The proposal is that unlawful surveillance, cyber harassment and unlawful exposure of identifying information could form part of gross violation of integrity, gross violation of a woman’s integrity and honour-based oppression. It is proposed that unlawful surveillance could also constitute a predi- cate crime of the offence of violation of a child’s integrity. Further, the proposed amendments to the provision on unlawful harassment would mean that unlawful surveillance, cyber harassment and unlaw- ful exposure of identifying information would be able to form part of a harassment offence. Existing offences that are proposed to be expanded are unlawful breach of privacy and the offence regarding female genital mutilation. Aside from the latter offence, which is covered in the Act Prohibiting Female Genital Mutilation and Hymenoplasty Procedures on Women, all of these amendments affect the Swedish Criminal Code.

None of these offences will constitute violations of the freedom of the press or freedom of expression. Cyber harassment, unlawful exposure of identifying information and gender-based online hate concern the dissemination of material by means of a technical device. In the digital context where such acts are committed, it can mean that acts are punishable if they take place in a forum outside the constitu- tionally protected area, but exempt from criminal responsibility if they take place, for example, on a website that constitutes a database with a certificate of publication.

33

Regarding its supplementary terms of reference, the Inquiry proposes that the catalogue of offences for unlawful harassment should be expanded by making it more general and grading it by introducing the offence of gross unlawful harassment. It is also proposed that the presumption of detention should apply in the event of suspicion of gross unlawful harassment. A consequence of revising the catalogue of offences is that the new offences of unlawful surveillance, cyber harassment, unlawful exposure of identifying information, and the new acts covered by criminal responsibility for unlawful breach of privacy, will be able to form part of a harassment offence.

Female genital mutilation

Female genital mutilation of women and girls is prohibited and is punishable under the Act Prohibiting Female Genital Mutilation and Hymenoplasty Procedures on Women (1982:316). The Inquiry proposes amendments to the Act. Today, any person who carries out genital mutilation, i.e. carries out surgical incisions on external female genitalia with the purpose of mutilating them or permanently altering them, regardless of whether consent to the procedure has been given carries criminal responsibility. According to the proposal, criminal responsibility would be expanded to also cover offenders who, through unlawful coercion or some other means, induce some- one to undergo genital mutilation or allow a person who has not yet turned 18 years old to undergo genital mutilation. Thus, these acts will also be punishable as female genital mutilation.

Further, amendments would be made to the legislative structure, introducing offence classifications of female genital mutilation and gross female genital mutilation. Corresponding amendments would be made regarding hymenoplasty procedures on women.

Unlawful breach of privacy

A person who intrudes into another person’s private life by, for example, distributing an image or other information regarding some- one’s sexual life or an image of someone’s wholly or partially naked body is guilty of unlawful breach of privacy if the dissemination is

34

liable to result in serious damage to the person whom the image or information concerns and the act is not justifiable in view of its pur- pose and other circumstances. Thus, criminal responsibility refers to the distribution of, among other things, authentic material of an intimate nature.

The Inquiry proposes that criminal responsibility for unlawful breach of privacy should be broadened to also include those who breach a person’s private life by distributing fake or manipulated material of an intimate nature.

The material covered according to the legislative proposal is images or sound created or altered so that it appears as if the person is partici- pating in a sexual act or that the image depicts the person’s wholly or partially naked body. This could mean, for example, that a porno- graphic image featuring what looks like a real person or that depicts a fictitious sexual context has been created using artificial intelligence (AI), based upon a real image of a person (‘deepfakes’). Alternatively, an AI tool may have been used to ‘undress’ a clothed person in an image, thereby generating a fictitious depiction of the person’s wholly or partially naked body.

As is the case with the dissemination of authentic intimate material, criminal responsibility would require that the dissemination of fake or manipulated intimate material is liable to cause serious damage to the person in question and that the act is not justifiable in view of its purpose and other circumstances.

Unlawful surveillance

Under the new offence ‘unlawful surveillance’, a person who subjects another person to repeated or continuous improper surveillance would be convicted if the act is liable to cause serious damage to the victim.

Surveillance means actions that entail the perpetrator tracking, mapping and monitoring where the victim is or what they are doing. This can take place through tracking using technological aids such as GPS or mobile phone applications, for example. It can also entail physical surveillance, e.g. loitering by the victim’s home or workplace, looking through windows, turning up at places where the victim usually is or following them.

35

Responsibility for unlawful tracking should be subsidiary in rela- tion to the Government’s proposed offence of ‘psychological vio- lence’, which is due to enter into force on 1 July 2026, under which it will become punishable to repeatedly subject another person to violations in the form of accusations, derogatory statements, humili- ating conduct, improper threats, improper coercion or improper sur- veillance, if the violations as a whole were liable to seriously damage the person’s self-esteem. Subjecting another person to improper surveillance of a sustained nature will also be classified as psycho- logical violence if the act was liable to seriously damage the person’s self-esteem. Thus, responsibility for unlawful surveillance will only apply where there is no possibility of a conviction for psychological violence in cases of repeated or sustained improper surveillance, i.e. where the requirement of damage for that offence is not met.

The proposed scale of penalties for unlawful surveillance is a fine or a maximum of two years’ imprisonment.

Cyber harassment

Criminal responsibility for cyber harassment should apply to a person who, together with others, attacks another person through threaten- ing or insulting communications disseminated by means of a technical device, if the attack is liable to cause serious damage to the person.

Thus, the punishable act requires that several people together attack another person by distributing threatening or insulting com- munications. Each participant may then be punished for their parti- cipation in the attack, for example in coordinated online mob attacks involving a large number of people. Mob attacks and other forms of cyber harassment may take place in various contexts, e.g. through the publication of comments on someone’s social media account or through communications within the framework of a group chat.

Communications that fall outside the range of punishable offences are those that may be viewed as objective criticism, even if the criti- cism appears to be harsh, accusatory or aggressive. Thus, such com- munications can never be included in an attack giving rise to criminal responsibility. Each communication must be assessed individually and only those communications that could be viewed objectively as threatening or insulting may be included.

36

The perpetrator must act together with at least two other people to be held criminally responsible. Criminal responsibility is based on the fact that it is possible to establish that the participants in the attack are acting together in some way. There should be a requirement of a clear timeframe and situational link between their own and the other people’s actions that shows their joint intent.

The proposed scale of penalties for cyber harassment is a fine or a maximum of two years’ imprisonment.

Unlawful exposure of identifying information

The new offence ‘unlawful exposure of identifying information’ will make it punishable to unlawfully disseminate personal data, by means of a technical device, with the aim of inciting violence against the person to whom the data refers, or of inciting another act that is liable to cause serious damage to the person.

‘Personal data’ has the same meaning as in the EU’s General Data Protection Regulation (GDPR). Unlawful exposure of identifying information does not criminalise all dissemination of personal data that occurs unlawfully, but rather only covers dissemination that incites violence or some other conduct that is liable to cause the person serious damage. Thus, it is a requirement that the perpetrator’s intention was to incite violence or some other damaging conduct against the person whose personal data is being disseminated. This type of conduct is sometimes called ‘doxing’.

A classic situation where it is easy to establish the kind of inten- tions required for criminal responsibility is when someone dissemi- nates personal data together with a clear incitement in keeping with the requirement in the provision. If the intention is not clearly stated, then additional circumstances aside from the dissemination of per- sonal data should be required in order to be able to establish intention. One such circumstance could be the context in which the dissemina- tion takes place, e.g. where personal data is disseminated together with generally hateful comments or other expressions of hostility.

The proposed scale of penalties for unlawful exposure of identi- fying information is a fine or a maximum of two years’ imprisonment.

37

Gender-based online hate

A person would be guilty of the new offence of ‘gender-based online hate’ if, in a statement or other communication that is disseminated by means of a technical device, they incite violence, threaten or express contempt in relation to a group of people or an individual by allusion to gender.

Gender-based online hate is modelled on the offence of agitation against a population group. The construction of the offence corre- sponds to the first paragraph in the provision on agitation against a population group, with the caveat that the proposed provision only covers dissemination conducted by means of a technical device. The provisions also differ in terms of which groups and individual group members are protected. Unlike agitation against a population group, criminal responsibility for gender-based online hate includes state- ments or other communications that allude to gender, i.e. that are based on gender. Gender refers to the judicial aspects of gender, i.e. the registered gender of the crime victim, which, according to current legislation, can either be male or female.

Incitement to violence or hatred by allusion to gender also includes statements or other communications that are only indirectly gender- based, e.g. references to epithets or other offensive terms for some- one of a certain gender, as well as statements that include offensive accusations of inferiority or derogatory actions that are only indirectly gender-based.

Criminal responsibility encompasses statements or other commu- nications about a group or individual members of a group. The groups that are protected are all individuals of a certain gender. In order for an act against an individual to be covered by the provision, it would be a requirement that the statement or communication be directed towards the individual because they are of a certain gender, i.e. a woman or man.

The proposed scale of penalties for gender-based online hate of the ordinary degree is imprisonment for at most two years. The proposed scale of penalties for minor gender-based online hate is a fine, and for gross gender-based online hate imprisonment for a minimum of six months and a maximum of four years.

38

Unlawful harassment

Unlawful harassment is the only compound offence in Chapter 4 of the Swedish Criminal Code that contains a list of the individual offences, with reference to the provisions, that can form part of the offence. The catalogues of offences for gross violation of integrity, gross violation of a woman’s integrity and honour-based oppression instead primarily refer to entire chapters of the Swedish Criminal Code.

The Inquiry proposes that the catalogue of offences for unlawful harassment be expanded by making it more general, in accordance with the template that applies to the abovementioned offences. It should refer to Chapters 3–6, Chapter 12 and Chapter 17, Sections 1–3 of the Swedish Criminal Code, Section 24 of the Non-Contact Orders Act, and to attempting, preparation or conspiracy to commit any of the acts in those provisions. Unlawful harassment would thus make it punishable to harass a person by committing or otherwise participating in such acts if each of the acts was part of a repeated violation of the person’s integrity.

In addition, it is proposed that unlawful harassment be graded by introducing an offence of gross unlawful harassment. The scale of penalties for gross unlawful harassment should be imprisonment for a minimum of one year and at most six years. The scale of penal- ties for ordinary unlawful harassment would remain imprisonment for at most four years.

The circumstances to which particular consideration should be given when assessing whether an act of unlawful harassment is gross (the classification criteria) should be whether the harassment was very intensive or extensive, or was otherwise of a particularly ruthless nature.

Harassment can be very intensive if it can be described as con- tinuous, e.g. acts that are carried out with high frequency. The nature and seriousness of the acts must also be considered. When assessing whether harassment is very extensive, consideration should be given to how long the harassment has been ongoing and how many criminal acts it has entailed. The classification criteria for harassment of a particularly ruthless nature include for example harassment of a person with whom they are or have previously been in a close relation- ship, a child or a person with a disability. The circumstances relating

39

to the acts should also be considered. The fact that the harassment included a particularly serious offence or several offences that were each relatively serious, should mean that the offence is considered to be gross.

Another proposal intends to amend the Swedish Code of Judicial Procedure by introducing a presumption of detention in the event of suspicion of gross unlawful harassment. This means that if gross unlawful harassment is suspected, detention should follow unless it is apparent that there are no grounds for detention. Under the Government’s proposal, this will apply correspondingly to gross violation of integrity, gross violation of a woman’s integrity and honour-based oppression as of 1 August 2026.

Support and protection for victims of crime

Proposal for a new act and changes to the Preliminary Investigations Ordinance and other ordinances

The Directive establishes minimum rules for the provision of support and protection of victims of crime. To a large extent, rules and mea- sures that correspond to these regulations are already in place. How- ever, the Inquiry has concluded that in order to meet the Directive’s requirements concerning support and protection for victims of crime, it is necessary to a) introduce a new act on the removal of online content linked to certain offences and b) make changes to the Prelimi- nary Investigations Ordinance, the Non-Contact Orders Ordinance, the European Protection Orders Ordinance and the Ordinance on government grants to women’s and girl’s shelters and certain other non-profit organisations working with victims of crime.

An act on the removal of illegal online content

The new act should enable a competent authority to issue injunc- tions whereby online content linked to certain offences (illegal online content) must be removed or access to it disabled. ‘Illegal online content’ refers to content that can be reasonably presumed to be a part of an offence of making an unlawful threat, unlawful breach of privacy, molestation, cyber harassment, unlawful exposure of identi-

40

fying information, sexual molestation of a child, sexual molestation or gender-based online hate. The Inquiry considers that there are compelling reasons for the Swedish Police Authority to be the desig- nated competent authority to issue these injunctions.

First and foremost, an injunction to remove or disable access to content should be directed to the hosting service provider, i.e. the entity that provides the platform (hosting service) where the content is available; and alternatively to other intermediary service providers that have the technical and operational ability to take measures with regard to the content. Procedures should be protected by fundamental procedural safeguards and the providers should have the right under the act to appeal decisions to an administrative court. Corresponding rights should also be afforded to the owner of the content affected by an injunction.

Illegal online content should be removed or access to it disabled as soon as possible and no later than one hour after receipt of the injunction. The legislation would also oblige providers, as a main rule, to save illegal online content that has been removed or made unavailable as a consequence of an injunction, and associated data, for six months. Moreover, it will be possible to impose a financial penalty on any provider that transgresses any of its obligations under the act.

The Inquiry also suggests an amendment to the Public Access to Information and Secrecy Act (2009:400) whereby secrecy would apply at the Swedish Police Authority in cases under the act on the removal of illegal online content.

Information to the injured party on the possibility of getting

a protection order or protection measure recognised in Sweden

The Preliminary Investigations Ordinance (1947:948) gives the injured party the right to receive certain information as soon as possible. The duty to provide information includes the rules that apply to issuing non-contact orders, the other protection measures available and the possibility to request that a European protection order be made out and sent to another EU Member State pursuant to the European Protection Orders Act. The information is provided by the Swedish Police Authority.

41

The Inquiry proposes to introduce a duty to also inform the in- jured party about the possibility to get a protection order or protec- tive measure issued by another Member State recognised in Sweden.

Information to the injured party about the possibility to remove online content

The Inquiry proposes that the Preliminary Investigations Ordinance should also include a duty to inform the injured party about the possibility to remove online content. The information should cover the possibility of removing or disabling access to material covered by the act on the removal of illegal online content, as well as the right under Article 17 of the GDPR to have personal data erased, and other relevant procedures concerning the removal of online content con- nected to the offence.

Presumption that an injured party’s family have a need for protection

Under the Preliminary Investigations Ordinance, the police must make an individual protection assessment as soon as possible to determine an injured party’s need for special protective measures during the preliminary investigation and trial.

The Inquiry proposes a supplement to the provision, whereby if the injured party has a need for special protective measures during the preliminary investigation and trial, then it should be presumed that the injured party’s family will have corresponding needs. How- ever, this should not apply if there are indications that the family member does not have any such needs.

Notifying the protected person that a non-contact

order or a European protection order has been breached

There is currently no statutory duty for the Swedish Police Authority to notify a person who is protected by a non-contact order or a Euro- pean protection order that there has been a breach of the non-contact or protection order.

42

The Inquiry proposes supplementing the Non-Contact Orders Ordinance (1988:691) with a provision whereby the Swedish Police Authority must notify the protected person without undue delay that a breach of the non-contact order has taken place. Under the proposal, a corresponding provision, which refers to the provision in the Non-Contact Orders Ordinance, should be introduced into the European Protection Orders Ordinance (2015:646).

Processing of personal data requirement for certain non-profit organisations that receive government grants

The Ordinance on government grants to women’s and girl’s shelters and certain other non-profit organisations working with crime victims (2022:257) includes provisions on government grants to non-profit organisations whose activities mainly aim to prevent or counter, or to support or improve the situation for victims of crime, in areas such as men’s violence against women and domestic violence.

The Inquiry proposes introducing a requirement in the Ordinance whereby only non-profit organisations that commit to not storing the personal data of the person seeking support for longer than is necessary to provide support, and in any case for at most five years after the last contact between the organisation and the person seeking support, would be able to receive government grants. In addition, a requirement that government grant applications contain such a com- mitment would be introduced.

Preventive measures, coordination and statistics

Proposals for preventive measures and measures regarding policy and statistics

The Directive establishes the minimum rules that apply to preven- tion and to coordination and cooperation. The Inquiry has concluded that in order to meet the Directive’s requirements regarding preven- tion, measures that do not entail legislative amendments are neces- sary, in the form of government assignments to relevant government agencies in accordance with the Directive’s provisions.

43

Otherwise, the Inquiry has concluded that the Directive’s require- ments are met.

Two assignments on preventive measures linked to new offences

One government assignment proposed by the Inquiry is that relevant government agencies should, in collaboration with each other, develop and decide on targeted initiatives to raise awareness and knowledge of the new offences of unlawful surveillance, cyber harassment, un- lawful exposure of identifying information and gender-based online hate, as well as the new acts that constitute unlawful breach of privacy. Another proposed government assignment entails relevant agen-

cies being tasked with reviewing their guidelines and determining the need for further (internal) awareness-raising initiatives based on the requirements in the Directive, e.g. regarding training on the proposed new and expanded offences.

Assignment to strengthen cooperation with service providers on removing illegal online content or disabling access to it

In conjunction with the introduction of new legislation to remove illegal online content, the Inquiry proposes that relevant agencies and other public bodies be tasked with taking measures to strengthen cooperation with intermediary service providers to identify, assess and handle such illegal online content. The assignment should also include improving awareness in organisations, government agencies and intermediary service providers of the offences, in order to develop preventive measures, of how victims of the offences should be treated, and of the support and help available.

Statistical assignment to the Swedish

National Council for Crime Prevention

The Inquiry’s assessment is that the Swedish National Council for Crime Prevention’s current remit, as per its agency instructions, corresponds to the remit that a public body with responsibility in the area of statistics should have under the EU Directive. This includes

44

the collection and reporting of data on reported offences and con- victions related to violence against women or domestic violence.

Nonetheless, the Inquiry proposes that the Swedish National Council for Crime Prevention be given a specific assignment, in co- operation with the National Board of Health and Welfare and Uppsala University (National Centre for Knowledge on Men’s Violence Against Women) and, where relevant, other stakeholders, to establish the systematic collection of data on the number of shelters and number of places in shelters, and the number of calls made to national helplines. The National Board of Health and Welfare is currently the body that gathers data on the number of shelters and number of places in shelters, while the National Centre for Knowledge on Men’s Violence Against Women gathers data on the number of calls made to national helplines.

45

4 § Lagen gäller inte innehåll som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online eller av lagen (2026:000) om avlägsnande av rekryteringsinnehåll online.

Föreläggande att avlägsna nätbrottsinnehåll

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer (den behöriga myndigheten) får besluta att förelägga en värdtjänstleverantör att av- lägsna nätbrottsinnehåll eller göra det oåtkomligt.

Med värdtjänstleverantör avses en sådan leverantör av värdtjänster som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i denna lag kallad EU:s förordning om digitala tjänster.

Ett beslut om föreläggande gäller omedelbart.

6 § Om ett avlägsnande enligt 5 § inte är möjligt får den behöriga myndigheten besluta att förelägga andra leverantörer av förmedlings- tjänster än en värdtjänstleverantör att göra nätbrottsinnehållet oåt- komligt, under förutsättning att de har teknisk och operativ kapacitet att vidta åtgärder i fråga om innehållet.

Med en annan leverantör av en förmedlingstjänst än en värdtjänst- leverantör avses en sådan leverantör av en förmedlingstjänst som om- fattas av EU:s förordning om digitala tjänster.

Ett beslut om föreläggande gäller omedelbart.

7 § Ett föreläggande enligt 5 eller 6 § ska uppfylla de krav som följer av artikel 9.2 i EU:s förordning om digitala tjänster.

I artikel 9 i EU:s förordning om digitala tjänster finns bestäm- melser om förfarandet efter beslut om ett sådant föreläggande.

8 § En värdtjänstleverantör eller en annan leverantör av en förmed- lingstjänst som tar emot ett föreläggande ska avlägsna nätbrotts- innehållet eller göra det oåtkomligt så snart som möjligt och senast inom en timme från det att föreläggandet har tagits emot.

48

Om det är tillräckligt att innehållet görs oåtkomligt i en eller flera stater ska den behöriga myndigheten ange det i föreläggandet.

Bevarande av nätbrottsinnehåll

9 § En värdtjänstleverantör eller en annan leverantör av en förmed- lingstjänst ska bevara det nätbrottsinnehåll, och tillhörande data, som har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt till följd av ett föreläggande.

Nätbrottsinnehållet och tillhörande data ska bevaras i sex månader från det att innehållet avlägsnats eller gjorts oåtkomligt. Om före- läggandet har överklagats ska materialet alltid bevaras till dess att ärendet har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft.

Sanktionsavgifter

10 § Den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktions- avgift av en värdtjänstleverantör eller en annan leverantör av en förmed- lingstjänst som överträder någon av sina skyldigheter enligt 8 och 9 §§.

11 § Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående under- låtenhet att fullgöra skyldigheten enligt 8 §, upp till ett sådant högre belopp som motsvarar fyra procent av leverantörens globala omsätt- ning närmast föregående räkenskapsår.

Om en överträdelse som kan leda till högre sanktionsavgift än 5 000 000 kronor har skett under leverantörens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga, får om- sättningen uppskattas.

12 § Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträd- elsen är ringa eller ursäktlig. Avgiften får också sättas ned helt eller delvis om det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att ta ut en avgift.

13 § En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att över- trädelsen ägde rum.

Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den det riktas mot.

49

Betalning av sanktionsavgifter

14 § En sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften tillfaller staten.

15 § En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Överklagande

16 § Den behöriga myndighetens beslut enligt denna lag får över- klagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Rätt att meddela föreskrifter

17 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om informationsskyldigheten enligt artikel 9.5 i EU:s förordning om digitala tjänster.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

50

1.2Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs1 i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 5, 4 kap. 3, 4 b, 6 c och 6 d §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 4 kap. 7 c, 9 d och 9 e §§

och 16 kap. 8 a §, av följande lydelse.

2kap. 5 §2

I de fall som avses i 3 § 2, 3 och 5 är svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). Om brottet har begåtts på flera staters område är kravet på dubbel straffbarhet uppfyllt om gärningen är straffbar enligt lagen på någon av gärningsorterna. Det får inte dömas till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Första stycket gäller inte

1.om brottet har begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,

2.om brottet har begåtts vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell militär insats eller i internationell civil krishantering,

3.brott för vilket det lindrigaste straff som är föreskrivet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer, och

4.brott som avses i

b)6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§ eller försök till brott enligt 6 kap. 1, 2, 4–6, 8, 9 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,

c)14 kap. 6 § eller försök till sådant brott,

d)22 kap. 6 a och 6 b §§,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse 2026:000.

51

e)2 § lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor,

f)3–5 och 7–10 §§ lagen (2025:327) om internationella sanktioner,

eller

g)19 § lagen (2023:677) om frysning av tillgångar.

4 kap.

3 §3

Den som begår en brottslig gärning som utgör

1.mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,

3.våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt över- grepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande mot barn, sexuellt ofredande, grovt sexuellt ofredande mot barn eller grovt sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,

4.skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller

5.straffbart försök till brott enligt någon av 1–4 döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barn- fridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsyns- löshet.

3Senaste lydelse 2026:000.

52

14.skadegörelse enligt 12 kap.

1§ eller försök till sådant brott,

15.ringa skadegörelse enligt

12kap. 2 §,

16.våld eller hot mot tjänste- man enligt 17 kap. 1 § första stycket eller försök till sådant brott,

17.angrepp mot tjänsteman enligt 17 kap. 2 § första och andra styckena eller försök till sådant brott,

18.förolämpning mot tjänste- man enligt 17 kap. 3 §, eller

19.överträdelse av kontaktför- bud eller överträdelse av utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

Om brottet är grovt döms för grov olaga förföljelse till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om förföljelsen har varit mycket inten- siv eller omfattande eller annars varit av särskilt hänsynslös art.

6 c §5

Den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida

1.bild på eller annan uppgift om någons sexualliv,

2.bild på eller annan uppgift om någons hälsotillstånd,

3.bild på eller annan uppgift om att någon utsatts för ett brott som innefattar ett angrepp mot person, frihet eller frid,

5Senaste lydelse 2017:1136.

54

4.bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation,

eller

5.bild på någons helt eller delvis nakna kropp

döms, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör, för olaga integritetsintrång till böter eller fängelse i högst två år.

För olaga integritetsintrång döms också den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida bild eller ljud som framställts eller ändrats så att det framstår som att personen deltar i en sexuell handling eller som att bilden visar personens helt eller delvis nakna kropp, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för honom eller henne.

Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Lydelse enligt prop. 2025/26:218 Föreslagen lydelse

6 d §6

Om brott som avses i 6 c § är grovt, döms för grovt olaga integritetsintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

6Senaste lydelse 2026:000.

55

andra, genom hotfulla eller kränk- ande meddelanden som sprids med tekniskt hjälpmedel, angriper en annan person döms, om angreppet är ägnat att medföra allvarlig skada för personen, för nättrakasserier till böter eller fängelse i högst två år.

9 e §

Den som, med tekniskt hjälp- medel, olovligen sprider en person- uppgift i syfte att uppmana till våld mot den som uppgiften avser, eller till någon annan handling som är ägnad att medföra allvarlig skada för personen, döms för olaga identitets- exponering till böter eller fängelse i högst två år.

16 kap.

8 a §

Den som, i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids med tekniskt hjälpmedel, uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker

56

missaktning för en grupp av personer eller en enskild med anspelning på kön döms för könsbaserat näthat till fängelse i högst två år.

Om brottet är ringa döms för ringa könsbaserat näthat till böter.

Om brottet är grovt döms för grovt könsbaserat näthat till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

57

1.3Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs1 att 24 kap. 1 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2025/26:218 Föreslagen lydelse

24 kap.

1 §2

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas, om det med hän- syn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

1.avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2.genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning, eller

3.fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Häktning ska ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas och misstanken avser

1.ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader,

2.försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse 2026:000.

58

1.4Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor2

dels att 1 och 1 a §§ ska upphöra att gälla, dels att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.

2 §3

Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i lägst två och högst sex år.

Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse av

lagens rubrik 2025:1010 1 § 2025:1010

1 a § 2025:1010.

3Senaste lydelse 2017:333.

59

FörfattningsförslagSOU 2026:34

För försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

3 §4

Den som bryter mot 1 a § döms till fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

4Senaste lydelse 2025:1010.

60

1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud

Härigenom föreskrivs1 att 1 a § lagen (1988:688) om kontaktförbud ska ha följande lydelse.

1 a §2

Förutsättningarna i 1 § för att meddela ett kontaktförbud enligt den paragrafen ska alltid anses uppfyllda om

1.den som förbudet avses gälla mot har dömts för brott mot den som förbudet avses skydda,

2.brottsligheten har innefattat angrepp mot liv, hälsa, frihet eller

frid,

3.brottsligheten har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående,

4.brottslighetens straffvärde uppgår till fängelse i sex månader eller mer, och

5.det inte finns särskilda skäl mot att meddela ett kontaktförbud.

Ett kontaktförbud får meddelas med stöd av första och andra styckena inom följande tider när den som förbudet avses gälla mot har dömts till

1.fängelse, fram till dess att påföljden helt har verkställts, dock under minst ett år från frigivningen,

2.sluten ungdomsvård, senast ett år från det att påföljden helt har verkställts,

3.rättspsykiatrisk vård, senast ett år från det att vården har upphört,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse 2025:561.

61

4.annan påföljd, senast ett år från det att domen i den del som avser påföljd har fått laga kraft mot den dömde.

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

62

1.6Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs1 att 2 § lagen (1998:112) om ansvar för elek- troniska anslagstavlor ska ha följande lydelse.

2 §2

Lagen gäller dock inte

1.tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för över- föring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,

2.förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,

3.tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrande- frihetsgrundlagen,

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse 2023:320.

63

1.7Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs1 att 35 kap. 23 c § och rubriken närmast före 35 kap. 23 c § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

23 c §3

Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse 2026:000.

3Ibid.

64

Denna lag träder i kraft den 14 juni 2027.

65

1.8Förslag till förordning om ändring

i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs1 att 13 a och f §§ förundersökningskungörelsen (1947:948)2 ska ha följande lydelse.

13 a §3

Målsäganden ska så snart som möjligt underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk med anledning av brott och om möjligheterna för målsäganden att få ersättning enligt brottsskadelagen (2014:322). Vårdnadshavaren till ett barn som har bevittnat brott ska underrättas om möjligheterna till brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen, om inte vårdnads- havaren är misstänkt för brottet. I samband med underrättelserna bör också på lämpligt sätt upplysning lämnas om de regler som gäller för handläggningen av sådana anspråk.

Om brottet är sådant att det kan bli fråga om att förordna ett målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde eller att meddela kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontakt- förbud eller om målsäganden har behov av särskilda skyddsåtgärder enligt 13 f § ska målsäganden så snart som möjligt underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde eller med- delande av kontaktförbud samt om vilka skyddsåtgärder som finns och om möjlighet till alternativt boende.

Målsäganden ska så snart som möjligt informeras om

–reglerna om stödperson i 20 kap. 15 § och 23 kap. 10 § rättegångs- balken,

–möjligheterna att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälps- lagen (1996:1619),

–möjligheten att begära att en europeisk skyddsorder utfärdas och sänds över till en annan medlemsstat i Europeiska unionen enligt lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Kungörelsen omtryckt 1969:589.

3Senaste lydelse 2021:278.

66

online som har anknytning till brottet.

En åtgärd enligt första stycket andra meningen behöver inte vidtas om det är uppenbart att den inte behövs eller om det är förenat med betydande svårighet att vidta åtgärden.

13 f §4

För att fastställa en målsägandes behov av särskilda skydds- åtgärder under förundersökningen och rättegången ska polisen så snart som möjligt göra en individuell skyddsbedömning. Vid bedöm- ningen ska hänsyn särskilt tas till brottets allvar och målsägandens personliga förhållanden. En målsägande som är under 18 år ska alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov.

En skyddsbedömning ska omprövas vid behov.

Om det vid en individuell skyddsbedömning enligt första stycket konstateras att målsäganden har ett behov av särskilda skydds- åtgärder ska närstående till måls- äganden förutsättas ha motsvarande behov. Detta ska dock inte gälla om det finns indikationer på att en närstående inte har något sådant behov.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

4Senaste lydelse 2015:477.

68

1.9Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:691) om kontaktförbud

Härigenom föreskrivs1 att det i förordningen (1988:691) om kontakt- förbud ska införas en ny paragraf, 4 f §, av följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

69

1.10Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs att 12 § förordningen (1998:641) om verk- ställighet av sluten ungdomsvård ska ha följande lydelse.

Om den dömde avtjänar sluten ungdomsvård för ett brott som avses i 21 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Statens institutionsstyrelse underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för frigivning. I samband med en sådan underrättelse ska Statens institutionsstyrelse på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betyd- else i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontakt-

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid före frigivningen.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1Senaste lydelse 2025:567.

70

1.11Förslag till förordning om ändring

i fängelseförordningen (2010:2010)

Härigenom föreskrivs att 36 a § fängelseförordningen (2010:2010) ska ha följande lydelse.

Om en intagen avtjänar straff för ett brott som avses i 35 § och brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för frigivning. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betydelse i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid före frigivningen.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1Senaste lydelse 2025:568.

71

1.12Förslag till förordning om ändring i häktesförordningen (2010:2011)

Härigenom föreskrivs att 28 a § häktesförordningen (2010:2011) ska ha följande lydelse.

Om en intagen avtjänar straff för ett brott som avses i 27 § och brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för frigivning. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betydelse i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid före frigivningen.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1Senaste lydelse 2025:569.

72

1.13Förslag till förordning om ändring i förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder

Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 3 § förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

3 kap.

3 §

Om åklagaren har meddelat ett beslut enligt 3 kap. 5, 12 eller 13 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder, ska den som skydds-

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

73

1.14Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet

Härigenom föreskrivs1 att 5 och 13 § förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisa- tioner inom brottsofferområdet ska ha följande lydelse.

5 §2

Bidrag får, i mån av tillgång på medel, lämnas till en ideell organi- sation som

1.är en juridisk person som bedriver och under minst två år före ansökan om bidrag har bedrivit en sådan verksamhet i Sverige som avses i 1 §,

2.bedriver verksamhet som är lokalt förankrad (lokal organisa- tion), bedriver riksomfattande verksamhet som stöder lokala eller regionala organisationer (riksorganisation) eller bedriver verksamhet som är av nationellt intresse (riksintresse),

3.har antagit stadgar och är demokratiskt uppbyggd,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse 2025:259.

74

alla förhållanden i högst fem år efter den sista kontakten mellan organi- sationen och den stödsökande.

För bidrag som lämnas i form av organisationsbidrag gäller inte första stycket 4.

13§

En ansökan om bidrag ska innehålla

1.den sökande organisationens stadgar eller stiftelseförordnande,

2.handlingar som visar vem eller vilka som har rätt att företräda sökanden,

3.uppgift om vilket eller vilka kalenderår som ansökan avser,

4.verksamhets- och förvaltningsberättelse, balans- och resultat- räkning samt revisionsberättelse för det senaste hela räkenskapsåret,

5.uppgifter om hur den verksamhet som bidrag söks för ska be- drivas,

6.för verksamhetsbidrag, uppgifter om vilka aktiviteter som an- sökan avser, vad som är målet med aktiviteterna, hur den sökande ska följa upp de resultat som har uppnåtts och hur de förväntade resultaten förhåller sig till syftet med bidraget,

7.årlig budget för den verksamhet som ansökan avser,

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

75

1.15Förslag till förordning om ändring i förordningen (2025:1323) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 19 § förordningen (2025:1323) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning ska ha följande lydelse.

Om den dömde avtjänar straff för ett brott som avses i 2 § och brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Kriminalvården underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för när den elektroniska övervakningen upphör. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut uppgifter som kan antas ha betyd- else i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontakt-

En underrättelse ska lämnas i lämplig tid innan den elektroniska övervakningen upphör.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

76

1.16Förslag till förordning om ändring i förordningen (2026:266) om verkställighet av säkerhetsförvaring

Härigenom föreskrivs att 18 § förordningen (2026:266) om verk- ställighet av säkerhetsförvaring ska ha följande lydelse.

Om den dömde avtjänar säkerhetsförvaring för brott som har be- gåtts mot en närstående eller tidigare närstående person, ska Kriminal- vården underrätta Polismyndigheten om den dömde avtjänar påföljden utanför anstalt enligt 4 kap. 1 § lagen (2026:252) om verkställighet av säkerhetsförvaring, eller om den dömde helt har avtjänat påföljden. I samband med en sådan underrättelse ska Kriminalvården på begäran av Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten även lämna ut upp- gifter som kan antas ha betydelse i frågor om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud.

En underrättelse ska lämnas inom lämplig tid innan den dömde på- börjar avtjänande utanför anstalt enligt 4 kap. 1 § lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring eller innan den dömde helt har avtjänat påföljden.

Denna förordning träder i kraft den 14 juni 2027.

77

2.2Tilläggsdirektiv

Regeringen beslutade den 13 november 2025 ändring i uppdraget.2 Enligt tilläggsdirektiven ska utredaren även

•analysera och ta ställning till om det bör införas ett nytt brott, grov olaga förföljelse, och

•lämna nödvändiga författningsförslag.

Tilläggsdirektiven finns intagna som bilaga 2.

2.3Utredningens arbete

Vårt arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna samman- träden med förordnade sakkunniga och experter. Sedan juni 2025 har vi hållit sammanlagt åtta sammanträden, varav ett som sträckt sig över två dagar. Utöver dessa möten har frekventa underhands- kontakter med utredningens sakkunniga och experter ägt rum. Genom expertgruppen har vi löpande utbytt information med i huvudsak Justitiedepartementet, Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdeparte- mentet, Brottsförebyggande rådet, Jämställdhetsmyndigheten, Polis- myndigheten och Åklagarmyndigheten. Med Justitiedepartementet och Polismyndigheten har vi också tagit särskilda kontakter. Upp- gifter har därtill inhämtats från Brottsoffermyndigheten, Domstols- verket, Socialstyrelsen och Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK). De ideella organisationerna inom civilsamhället Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige (Roks), Unizon, Brottsofferjouren Sverige (BOJ), Stiftelsen 1000 Möjlig- heter, Barnets Rätt i Samhället (Bris), Riksorganisationen GAPF och Terrafem har erbjudits möjlighet att lämna synpunkter på utred- ningens texter i för organisationerna relevanta delar. Av dessa har Roks, Unizon och BOJ inkommit med synpunkter. Vidare har arbets- marknadens parter – representerade av LO, TCO, Saco, Arbets- givarverket, Sveriges kommuner och regioner (SKR) samt Svenskt Näringsliv – erbjudits möjlighet att lämna synpunkter på utredningens texter som avser sexuella trakasserier i arbetslivet. Av dessa har LO, TCO, Saco, Arbetsgivarverket och SKR inkommit med synpunkter.

2Dir. 2025:100.

80

När det gäller frågan om ekonomiska konsekvenser av våra förslag har uppgifter inhämtats från Brottsförebyggande rådet, Brottsoffer- myndigheten, Jämställdhetsmyndigheten, Polismyndigheten, Reger- ingskansliet och Åklagarmyndigheten.

Vidare har utredningen haft möten med företrädare för Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) och med Brottsoffermyndigheten. Utredningssekreteraren har även deltagit vid ett genomförandemöte initierat av Europeiska kommissionen. En av de sakkunniga har del- tagit vid samma samt två ytterligare genomförandemöten.

De sakkunniga och experterna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag.

2.4Betänkandets disposition

Betänkandet är uppdelat i två volymer och innehåller sexton num- rerade kapitel. Volym ett innehåller kapitel 1–10 och volym två kapitel 11–16. I kapitel 1 redovisas våra författningsförslag. Där- efter behandlas i detta kapitel, kapitel 2, vårt uppdrag och arbete.

I kapitel 3 behandlas utgångspunkterna för genomförande av EU-direktiv.

I kapitel 4 behandlas bakgrund, med en redogörelse för Sveriges arbete med att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Bland annat redovisas Sveriges internationella åtag- anden och den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.

I kapitel 5 redogör vi allmänt för direktivet. Där återfinns en redo- görelse för direktivets innehåll – artikel för artikel – men också en beskrivning av den rättsliga grunden för direktivet och direktivets övergripande syften. Vidare behandlas i det kapitlet viss begrepps- bildning i direktivet, bl.a. direktivets definition av brottsoffer.

Kapitel 6 innehåller bedömningar av behovet av åtgärder för

genomförande avseende direktivets artiklar om brott och andra straff- rättsliga frågor (kapitel 2, artiklarna 3–13). I det kapitlet finns även en redogörelse för direktivets allmänna bestämmelser (kapitel 1, artik- larna 1 och 2).

81

I kapitel 7 behandlas behovet av åtgärder för genomförande av- seende direktivets artiklar om skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning (kapitel 3, artiklarna 14–24).

Bedömningar av behovet av åtgärder för genomförande avseende direktivets artiklar om stöd till brottsoffer (kapitel 4, artiklarna 25–33) finns i kapitel 8.

Kapitel 9 innehåller bedömningar avseende direktivets artiklar om förebyggande arbete och tidig intervention (kapitel 5, artik- larna 34–37). I det kapitlet lämnas också förslag till andra åtgärder än författningsändringar.

I kapitel 10 behandlas behovet av åtgärder för genomförande av direktivets artiklar om samordning och samarbete samt statistik (kapitel 6, artiklarna 38–44), liksom direktivets slutbestämmelser (kapitel 7, artiklarna 45–51). Även i det kapitlet lämnas förslag till andra åtgärder.

I kapitel 11 ges förslag till ändringar av lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor. Vidare föreslås ändringar i brottsbalken, däribland förslag till straff- bestämmelser för de nya brotten olaga övervakning, nättrakasserier, olaga identitetsexponering och könsbaserat näthat. I det kapitlet före- slås också en utvidgning av straffansvaret för olaga integritetsintrång och barnfridsbrott. Dessutom föreslås att domsrätten för vilseledande till äktenskapsresa utvidgas. Därutöver ges förslag till ändringar i för- undersökningskungörelsen (1947:948), förordningen (1988:691) om kontaktförbud, förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder och förordningen (2022:257) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet.

Kapitel 12 innehåller förslag till en ny lag om avlägsnande av nät- brottsinnehåll och ändring av viss anknytande lagstiftning.

Förslag om ändring av straffbestämmelsen om olaga förföljelse och införandet av en ny grov grad av brottet, grov olaga förföljelse, behandlas i kapitel 13. Där föreslås också en ändring i rättegångs- balken.

I kapitel 14 finns våra överväganden i fråga om ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Konsekvenserna av utredningens förslag behandlas huvudsakligen

ikapitel 15.

Kapitel 16 innehåller en kommentar till de lagförslag som redo- visas i kapitel 1.

82

och i förekommande fall har en möjlighet att göra dessa rättigheter gällande vid domstol.2

När ett direktiv ska genomföras måste direktivet analyseras utifrån vilken rättslig grund det är antaget på, dess syfte, dess sammanhang och dess allmänna uppbyggnad. Frågan om ett EU-direktiv blivit korrekt genomfört i nationell rätt är beroende av de ställningstag- anden som görs när direktivet analyseras. Det krävs också en analys av direktivets innehåll för att det ska gå att bestämma det eventuella utrymmet för nationella särbestämmelser. Direktiv kan innehålla bestämmelser som syftar till att uppnå olika detaljeringsgrad och olika harmoniseringsgrad (minimiharmoniserings- eller fullharmo- niseringsdirektiv). Ett fullharmoniseringsdirektiv syftar till en full- ständig harmonisering av det rättsområde direktivet omfattar. Den nationella lagstiftningen på det området får då inte avvika åt något håll från det rättsläge som ska uppnås genom direktivet, såvida det inte finns stöd för det i direktivet. Av ett minimiharmoniserings- direktiv, eller minimidirektiv, framgår de lägsta kraven som medlems- staternas lagstiftning måste uppfylla inom det område som harmoni- seras i direktivet. Medlemsstaterna har möjlighet att gå längre än vad som följer av direktivet, dvs. införa strängare regler som ger en högre skyddsnivå eller är mer förmånliga, förutsatt att detta inte strider mot EU-rätten i övrigt.3 Ett direktiv kan också innehålla bestämmelser av både fullharmoniserings- och minimikaraktär.

Att medlemsstaterna själva väljer form och tillvägagångssätt för genomförande av direktiv innebär inte att alla nationella rättskällor kan användas för genomförandet. Som huvudregel ska EU-direktiv genomföras genom någon form av författningsreglering.4 Detta hänger samman med att det av EU-domstolens praxis framgår att bestämmelserna i ett direktiv ska genomföras med otvetydigt bind- ande verkan samt på ett sådant tillräckligt specifikt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt.5 I Sverige genomförs EU- direktiv i första hand genom transformering till svensk författnings- text. Finns det redan nationella regler som uppfyller direktivets mål-

2T.ex. EU-domstolens domar den 23 maj 1985, Kommissionen mot Tyskland, 29/84, EU:C:1985:229, punkt 23, och den 16 juli 2009, Kommissionen mot Irland, C-427/07, EU:C:2009:457, punkterna 54 och 55.

3Myndigheternas föreskrifter, SB PM 2025:4 s. 58.

4EU-domstolens dom den 8 juli 1999 i Kommissionen mot Frankrike, C-354/98, ECLI:EU:C:1999:386, punkt 11.

5EU-domstolens dom den 30 juni 2016 i Kommissionen mot Polen, C-648/13, ECLI:EU:C:2016:490, punkt 78.

84

sättningar behöver normalt sett inga särskilda genomförandeåtgärder vidtas. Ibland framgår det att direktivet inte kräver genomförande genom författningsändringar. I så fall kan det även vara aktuellt med andra åtgärder, t.ex. regeringsuppdrag, för att uppfylla direktivets målsättningar.

3.3Direktiv på straffrättens område

Det straffrättsliga samarbetet inom EU bygger på principen om ömse- sidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. Samarbetet inbegriper också en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar på straffrättens områden. (Artikel 82.1 i FEUF.) Om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskrid- ande dimension, får Europaparlamentet och rådet genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimi- regler (artikel 82.2). I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas. Minimireglerna ska omfatta a) ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna, b) personers rättigheter vid det straffrättsliga för- farandet, c) brottsoffers rättigheter, d) andra specifika delar av det straffrättsliga förfarandet, vilka rådet i förväg har reglerat genom ett beslut; vid antagandet av detta beslut ska rådet besluta med enhällig- het efter Europaparlamentets godkännande. Antagandet av minimi- regler hindrar inte medlemsstaterna från att behålla eller införa en högre skyddsnivå för personer.

Europaparlamentet och rådet får anta direktiv med minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder. Detta gäller följande om- råden av brottslighet: terrorism, människohandel och sexuellt utnytt- jande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalnings- medel, it-brottslighet och organiserad brottslighet. Med hänsyn till brottslighetens utveckling får rådet anta ett beslut där andra områden av brottslighet anges som uppfyller de kriterier som avses i punkten.

85

Rådet ska besluta med enhällighet efter Europaparlamentets god- kännande. (Artikel 83.1.)

Om en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniserings- åtgärder ska kunna genomföras effektivt, får minimiregler för fast- ställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området med- delas i direktiv. Dessa direktiv ska antas enligt samma ordinarie eller särskilda lagstiftningsförfarande som använts för beslutet om harmo- niseringsåtgärderna i fråga, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 76. (Artikel 83.2.) EU:s kompetens enligt artikel 83.2 är så- ledes begränsad till att gälla tillnärmning avseende allvarlig gräns- överskridande brottslighet och situationer där straffrätt är nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt (den s.k. annexkompetensen).6

Direktiv har antagits på flertalet av de områden som nämns i artikel 83.1. Kompentensen enligt artikel 83.2 har också använts. Möjligheten enligt artikel 83.1 att utvidga EU:s materiellt straff- rättsliga kompetens till nya områden av brottslighet har utnyttjats på området överträdelse av unionens restriktiva åtgärder (sanktioner), vilket därefter resulterat i ett direktiv.7

6Asp & Suominen, Straffrättens europeiska och internationella dimensioner, 2023 s. 129.

7Direktiv (EU) 2024/1226 om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för överträdelse av unionens restriktiva åtgärder.

86

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor

I FN utgör Konventionen om avskaffande av all slags diskriminer- ing av kvinnor, den s.k. kvinnokonventionen (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination of Women – CEDAW), en viktig startpunkt för att stärka kvinnors rättigheter. Konventionen, som antogs av FN:s generalförsamling 1979, tar inte uttryckligen upp problemet med våld mot kvinnor och våld i nära relationer, men både kommittén som övervakar efterlevnaden av konventionen (Committee on the Elimination of Discrimination against Women) och FN:s Commission on the Status of Women (CSW) har klargjort att våld mot kvinnor är en form av könsdiskriminering av kvinnor och att avskaffandet av diskriminering även omfattar avskaffandet av våld mot kvinnor.1

Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor

En deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor antogs av FN:s generalförsamling 1993. Deklarationen definierar sådant våld, fastslår rättigheter för brottsoffer samt ger medlemsstaterna och FN-organ ett ansvar för att motverka våldet.2 Generalförsamlingen utsåg 1999 den 25 november som Internationella dagen mot våld mot kvinnor.3 År 1996 upprättade FN en särskild fond för avskaffandet av kvinno- våld4 och år 2003 antog FN:s generalförsamling en resolution om avskaffande av våld mot kvinnor i nära relationer.5

Agenda 2030

Ett av delmålen i FN:s globala mål för en hållbar utveckling, Agenda 2030, är att avskaffa alla former av våld mot och utnyttjande av kvin- nor och flickor. Regeringen överlämnade i december 2024 en ny skri- velse till riksdagen om Sveriges genomförande av Agenda 2030. Den tidigare skrivelsen överlämnades 2022. Regeringen har i den nya skri-

1CEDAW/C/GC/35 och CEDAW/C/GC/19 samt Beijing Declaration and Platform for Action, 1995.

2A/RES/48/104.

3A/RES/54/134.

4A/RES/50/166 och E/CN.6/1998/9.

5A/RES/58/147.

88

velsen förklarat att den kommer att fortsätta arbeta för att EU på ett effektivt sätt genomför Agenda 2030, såväl inom som utanför EU:s gränser. Särskilt fokus ligger på arbetet med att förebygga och be- kämpa mäns våld mot kvinnor.6

ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet

I juni 2019 antog Internationella arbetsorganisationens (ILO) högsta beslutande församling, Internationella arbetskonferensen, ILO:s kon- vention (nr 190) om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet och ILO:s rekommendation (nr 206) i samma ämne. Konventionen syftar till att skydda arbetstagare och andra personer i arbetslivet mot våld och trakasserier samt könsbaserat våld och könsbaserade trakas- serier i arbetslivet. Varje medlemsstat som ratificerar konventionen ska respektera, främja och förverkliga allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Konventionen innehåller framför allt be- stämmelser om arbetsmiljö, arbetsrätt och diskriminering. Instrumen- ten har också koppling till bl.a. socialförsäkringsrätt, straffrätt och partsgemensamt arbete. Regeringen har föreslagit att riksdagen ska godkänna konventionen samt informerat riksdagen om rekommen- dationen.7

4.1.2Europarådet

Europarådet bildades 1949 och är en europeisk sammanslutning av 46 stater. Syftet med rådet är bl.a. att skydda och värna de mänskliga rättigheterna i Europa och resten av världen.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)

Europakonventionen, som också gäller som lag i Sverige sedan 1994,8 innehåller rättigheter som gäller för var och en. Det finns bl.a. bestäm- melser om att envars rätt till liv ska skyddas genom lag (artikel 2) och

6Skr. 2024/25:66.

7Prop. 2025/26:134.

8Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna.

89

att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande be- handling eller bestraffning (artikel 3).

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Europarådets ministerkommitté antog år 2002 en rekommendation om skydd för kvinnor mot våld.9 Syftet med rekommendationen var att stärka medlemsländernas arbete med att motverka våld mot kvin- nor. Det fortsatta arbetet med frågan inom Europarådet resulterade i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen).10 Sverige har ratificerat Istanbulkonventionen. Även EU har, inom ramen för sin kompetens, anslutit sig till konventionen (se vidare kapitel 5.1). Istanbulkonventionen syftar bl.a. till att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga sådan brottslighet. Konventionen innehåller krav på kriminalisering av gärningar som kvinnlig köns-

stympning, tvångsäktenskap, stalkning, tvångsabort och tvångs- sterilisering samt erkänner våld mot kvinnor som ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering. Konventionen innehåller omfattande krav på rättsliga och politiska åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor samt skydda och bistå offren för sådant våld. Till dessa hör åtgärder för datainsamling, upplysning och till- handahållande av stödtjänster. Konventionen omfattar även könsrela- terat våld kopplat till asyl och migration.

Tillämpningen av Istanbulkonventionen övervakas av en expert- grupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, kallad GREVIO.11 År 2021 utfärdade GREVIO en rekommendation som tog sikte på den digitala dimensionen av våld.12 Rekommendationen utgår från analysen att kvinnor och flickors utsatthet för könsbaserat våld, sexuella trakasserier och stalkning har möjliggjorts eller förstärkts av ny teknologi. Särskilt informations- och kommunikationsteknik har lett till viktimisering av kvinnor i en omfattning som tidigare inte varit möjlig. GREVIO rekommenderar bl.a. att medlemsländerna ska

9Committee of Ministers Rec (2002) 5 on the protection of women against violence, den

30april 2002.

10CETS nr 210, 2011.

11Group of Experts on Action against Violence against Women and Domestic Violence.

12GREVIO General Recommendation No. 1 on the digital dimension of violence against women.

90

genomföra kunskapshöjande kampanjer om den digitala dimensionen av våld, öka kunskapen bland yrkesverksamma personer, inkludera de digitala dimensionerna av våld i existerande åtgärder som rör våld mot kvinnor samt säkerställa att statistik avseende våld omfattar denna dimension.

Andra konventioner inom Europarådet

Sverige har även ratificerat Europarådets konvention om bekämpande av människohandel13 och Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp.14 Konventionerna innehåller särskilda bestämmelser om insatser för att förebygga och bekämpa sådan brottslighet.

4.1.3Europeiska unionen

Den horisontella regleringen av brottsofferfrågor på EU-nivå finns i det s.k. brottsofferdirektivet. Även direktivet om den europeiska skyddsordern ger ett skydd för offer för olika slags brott. Dessutom finns det flera straffrättsliga direktiv som även behandlar frågor om offren för de brott som respektive direktiv avser. Dessa direktiv syftar alltså såväl till att säkerställa att särskilt skydd och stöd ges för brotts- offer som till att förebygga och bekämpa särskilt allvarlig brottslighet.

EU:s brottsofferdirektiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (2012/29/EU) om fastställ- ande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/ RIF antogs 2012 och innehåller minimiregler om bl.a. information, stöd och skydd till brottsoffer samt deras möjlighet att medverka i straffrättsliga förfaranden. Brottsofferdirektivet är genomfört i svensk rätt.

Enligt artikel 1 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer erkänns och behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professio-

13CETS nr 197, 2005.

14CETS nr 201, 2007.

91

nellt och icke-diskriminerande sätt vid alla kontakter med verksam- heter för stöd till brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa eller behöriga myndigheter som är verksamma inom ramen för straff- rättsliga förfaranden.

Av skälen till direktivet framgår att våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön ska ses som könsrelaterat våld. Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld ska ses som en typ av diskriminering och som en kränkning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexuellt tvång och sexu- ellt ofredande), människohandel, slaveri samt olika slags skadliga beteenden som tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och s.k. hedersbrott. Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld måste också, liksom deras barn, få särskilt stöd och skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning.15

Av skälen framgår också att offer för våld i nära relationer kan behöva särskilda skyddsåtgärder. Kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av sådant våld, och situationen kan vara värre om kvinnan är be- roende av förövaren ekonomiskt och socialt eller när det gäller hennes rätt att uppehålla sig i landet.16

Kommissionen har presenterat ett förslag till direktiv om ändring av brottsofferdirektivet som har förhandlats. I december 2025 upp- nåddes en överenskommelse mellan rådet och Europaparlamentet.17 I avvaktan på formellt antagande är det närmare innehållet inte offent- liggjort. Enligt kommissionens förslag är syftet med ändringsdirek- tivet är att brottsoffer ska kunna få stöd och tillgång till information, utkräva rättvisa och få ersättning. De föreslagna ändringarna i direk- tivet innebär utökade rättigheter för brottsoffer och en anpassning av regelverket till samhällsutvecklingen samt den tekniska och den rättsliga utvecklingen.18 Särskilda skyldigheter för medlemsstaterna när det gäller offer för våld mot kvinnor eller våld i nära relationer föreslås i artikel 27a. I artikeln anges att när medlemsstaterna antar

15Skäl 17.

16Skäl 18.

17https://www.europarl.europa.eu/news/sv/press-room/20251209IPR32105/eu-strengthens- legal-protections-and-support-systems-for-victims-of-crime.

18Regeringskansliets faktapromemoria, 2022/23:FPM132.

92

åtgärder för att följa brottsofferdirektivet ska de säkerställa att det görs utan att det påverkar de skyldigheter enligt direktivet om bekämp- ning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer som är tillämpliga på sådana brottsoffer utöver de skyldigheter som fastställs i brotts- offerdirektivet.19

EU:s direktiv om den europeiska skyddsordern

Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/99/EU) om den euro- peiska skyddsordern antogs 2011. Direktivet innehåller bestämmelser om att skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat under vissa förutsättningar ska kunna överföras till en annan medlemsstat om skyddspersonen bosätter sig eller uppehåller sig där. Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder och förordningen (2015:646) om europeisk skyddsorder.

EU:s direktiv om förebyggande

och bekämpande av människohandel

Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/36/EU) om förebyg- gande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF antogs 2011. Människohandelsdirektivet innehåller minimiregler när det gäller de- finitionen av vad som ska utgöra straffbelagd människohandel och påföljder på området. Det innehåller också bestämmelser om bl.a. utredning och lagföring av människohandelsbrott samt hjälp och stöd till och skydd av brottsoffer. I direktivet erkänns det att männi- skohandeln är könsspecifik och att handeln med kvinnor och män ofta har olika syften. Hjälp- och stödåtgärderna bör därför också vid behov vara könsspecifika. Människohandelsdirektivet är genom- fört i svensk rätt.

Under 2024 antogs ett ändringsdirektiv till människohandelsdirek- tivet.20 Det innehåller bl.a. utökade och förtydligade krav på medlems- staternas hjälp och stöd till offer för människohandel, förebyggande arbete och åtgärder för att tidigt upptäcka offer för människohandel.

19COM(2023) 424 final.

20Europaparlamentets och rådets (EU) 2024/1712 av den 13 juni 2024 om ändring av direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer.

93

Medlemsstaterna ska ha införlivat direktivet senast den 15 juli 2026. Förslag till genomförande i svensk rätt lämnas i betänkandet Ett nytt brott och andra åtgärder mot människohandel (SOU 2025:119).

EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn

Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/93/EU) om bekäm- pande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/ RIF antogs 2011. Utöver straffrättsliga bestämmelser innehåller det bl.a. bestämmelser om hjälp och stöd till brottsoffer och skydd för barn som är brottsoffer under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden.

I februari 2024 lade kommissionen fram ett förslag till ett direktiv om ändring i direktivet.21 I förslaget föreslås utökade krav på den straffrättsliga regleringen, men också bl.a. nya bestämmelser om skydd för brottsoffer. Ändringsdirektivet förhandlas för närvarande.

EU:s terrorismdirektiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (2011/36/EU) antogs 2017. Direktivet innehåller huvudsakligen straffrättsliga bestämmelser samt bestämmelser om skydd av, stöd till och rättigheter för offer för terro- rism. Terrorismdirektivet är genomfört i svensk rätt.

EU:s non-cash-direktiv

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/713 om bekäm- pande av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter och om ersättande av rådets rambeslut 2001/413/RF antogs 2019. Direktivet innehåller huvudsakligen straffrättsliga be- stämmelser men även bestämmelser om hjälp och stöd till brottsoffer avseende bedrägeri med anknytning till användning av icke-kontanta betalningsinstrument samt informationssystem.

21COM(2024) 60 final.

94

4.2Det nationella arbetet

Det övergripande riksdagsbundna målet för den svenska jämställd- hetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.22 Jämställdhetspolitiken strävar efter att förändra den strukturella ordning och de processer som resulterar i att kvinnor generellt har en svagare social, ekonomisk och politisk position i samhället än vad män har. Utöver det övergripande målet har jämställdhetspolitiken sju delmål, varav de sjätte och sjunde del- målen rör frihet från våld, förtryck och utnyttjande.23

•Det sjätte delmålet: Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och utnyttjande i prostitution och människohandel ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlig- het till kroppslig och psykisk integritet.

Mäns våld mot kvinnor inleder delmålet och synliggör att våldet är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män, samtidigt som det fungerar som ett medel för att upprätt- hålla dessa. Flickors och kvinnors utsatthet utgör därmed en central utgångspunkt för regeringens arbete inom ramen för delmålet. Mäns våld mot kvinnor omfattar allt våld, i alla sammanhang, som pojkar och män utsätter flickor och kvinnor för, även utanför nära relationer. Det överlappar andra våldsområden.24

Våld i nära relationer omfattar det som ingår i Istanbulkonventio- nens definition av våld i hemmet oavsett kön och ålder. Våldet kan riktas mot en partner eller före detta partner, ett barn eller annan närstående, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte. Det inkluderar t.ex. flickors och kvinnors ut- övande av våld mot pojkar och män i nära relationer, våld i hbtqi-per- soners nära relationer och situationer där barn utsätts för eller bevitt- nar när en förälder utsätts för våld av en närstående.25

Utnyttjande i prostitution och människohandel omfattar alla per- soner oavsett kön och ålder på förövaren eller den som utnyttjas. När det gäller barn benämns utsattheten som sexuell exploatering i stället för prostitution. När det gäller människohandel avgränsas fokus inom

22Prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:AU1.

23Prop. 2025/26:1, utgiftsområde 13 s. 78.

24Skr. 2025/26:245 s. 17.

25A. skr. s. 17.

95

ramen för det jämställdhetspolitiska delmålet till människohandel som helt eller delvis är kopplad till sexuella ändamål.26

•Det sjunde delmålet: Hedersrelaterat våld och förtryck ska upp- höra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär att människor begränsas i sina liv och utsätts för påtryckningar och våld som syftar till att upp- rätthålla kollektivets kontroll över individen. Hedersrelaterat våld och förtryck är kopplat till hedersnormer som bygger på starka patriarkala eller heteronormativa föreställningar. Våldet och förtrycket kan ta sig många uttryck: från begränsningar i vardagen rörande klädsel, umgänge och rörelsefrihet till begränsningar i val av utbildning, arbete och äkten- skap. I sin mest extrema form kan hedersnormerna leda till allvarlig brottslighet såsom hot om våld och våld, inklusive dödligt sådant.

Det hedersrelaterade våldet och förtrycket kan förekomma i form av fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld, inklusive digitala dimensioner av dessa våldsformer. Delmålet inkluderar alla brott där motivet grundar sig på hedersnormer. Delmålet är dock inte begränsat till det straffrättsliga området utan omfattar alla typer av kontrolle- rande, begränsande och förtryckande handlingar i hederns namn.27

4.3En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck

Den 14 april 2026 presenterade regeringen en skrivelse med en natio- nell jämställdhetspolitisk strategi mot våld, förtryck och utnyttjande för perioden 2026–2035.28 Strategin syftar till att bidra till ett effektivt, hållbart och samordnat arbete för att uppnå de båda jämställdhets-

26A. skr. s. 17–18.

27A. skr. s. 20.

28Frihet från våld, förtryck och utnyttjande – En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck (skr. 2025/26:245). En tidigare nationell strategi, för 2017–2026, ingick i den jämställdhetspolitiska skrivelsen Makt, mål och myndighet – feministisk politik för en jäm- ställd framtid (skr. 2016/17:10).

96

politiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande (det sjätte och det sjunde delmålen).29

4.3.1Strategins fokus

Strategin har ett tydligt fokus på det våldsförebyggande arbetet, i syfte att betona att våldet ska upphöra, inte enbart hanteras.30 Den har tre utgångspunkter som ska genomsyra genomförandet:31

1.Rättighetsbaserade insatser och ett stärkt brottsofferperspektiv

2.En ändamålsenlig samverkan för att motverka samtliga vålds- områden

3.Ett kunskapsbaserat arbete

Ett rättighetsbaserat arbetssätt fokuserar på att stärka individer, främja lika rättigheter och delaktighet, motverka diskriminering och säker- ställa det allmännas ansvar. Ett brottsofferperspektiv innebär att aktivt främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Arbetet behöver inkludera fler faktorer än kön, exempelvis faktorer kopplade till köns- identitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Det finns även andra omständigheter som kan bidra till ökad risk för våldsutsatthet och som behöver uppmärksammas för ett likvär- digt stöd och skydd. Exempelvis kan det finnas skäl att se över om riskanalyser och metodstöd beaktar social och ekonomisk utsatthet, exempelvis hemlöshet, beroendeproblematik eller att stå utanför arbetsmarknaden. Vidare är det viktigt att ta hänsyn till geografiska förutsättningar för att säkerställa en jämlik tillgång till stöd och skydd för olika grupper och i olika delar av landet.32

En ändamålsenlig samverkan för att motverka samtliga våldsom- råden innebär att myndigheterna bör vidareutveckla metoder och rutiner för strukturerad samverkan mellan aktörer som hanterar indi- vidärenden, exempelvis polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Sådana arbetssätt bör finnas i hela landet och ta hänsyn till olika för- utsättningar i glesbygd och tätort samt utgå från individens behov.

29Skr. 2025/26:245 s. 21.

30A. skr. s. 31.

31A. skr. s. 25–26.

32A. skr. s. 26–27.

97

Stödet till utsatta inom olika våldsområden bör samordnas när det är möjligt och bedöms vara effektivt. Det är vidare angeläget att myn- digheterna samordnar sitt arbete med det generella brottsförebygg- ande arbetet på lokal, regional och nationell nivå. Vidare bör berörda aktörer skapa förutsättningar för att ha tillräcklig kompetens för att kunna hantera bredden av olika våldsuttryck och vid behov kunna identifiera utsatthet som kräver specifika åtgärder. Det gäller även aktörer som är specialiserade på ett visst våldsområde, t.ex. heders- relaterat våld och förtryck eller våld i nära relationer. Aktörerna bör även beakta de särskilda förutsättningar och behov som finns inom vissa våldsområden, exempelvis genom att utveckla särskilda metoder, rutiner och arbetssätt för att uppmärksamma vissa grupper eller vålds- former och att tillhandahålla insatser som är anpassade efter individens behov.33

Ett kunskapsbaserat arbete innebär att arbetet för att nå de jäm- ställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande be- höver baseras på aktuella läges- och problembilder. Kunskap ska vara baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Kunskapsproduce- rande myndigheter – myndigheter vars primära uppgift är att ta fram, analysera, sammanställa och sprida kunskap, data och forskningsbase- rad information inom sina respektive sektorer – har en viktig roll i att stödja ett kunskapsutvecklande och kunskapsbaserat arbete inom sina respektive verksamhetsområden. Kunskaps- och metodstöd be- höver hålla hög kvalitet genom prövning och kvalitetssäkring och komma till användning i yrkesverksammas praktiska arbete med både våldsutsatta och våldsutövare.34

4.3.2Strategiska områden

I strategin anges att insatserna för att nå de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och utnyttjande ska inriktas på följande fem strategiska områden där regeringen bedömer att det finns sär- skilda utvecklingsbehov.35

33A. skr. s. 28.

34A. skr. s. 29.

35A. skr. s. 30.

98

Våldsförebyggande arbete – stärkta insatser med särskilt fokus på barn och unga

Det första strategiska området är i första hand inriktat på universella våldsförebyggande insatser med barn och unga i fokus. Barn som upp- lever våld löper ökad risk att själva använda och utsättas för våld, och över tid kan våldet normaliseras. Det är därför centralt att det vålds- förebyggande arbetet påbörjas i tidig ålder. En ökad samordning mellan det våldsförebyggande och det bredare brottsförebyggande arbetet möjliggör en kraftsamling kring gemensamma samhällspro- blem. Det skapar också förutsättningar för att förebygga och mot- verka att som barn utsättas för våld och att senare involveras i eller utnyttjas i kriminalitet.36 En annan aspekt är att våld, hot och kränk- ningar på digitala arenor har ökat under de senaste åren, t.ex. i sociala medier och på andra plattformar där barn och unga tillbringar mycket tid. Därför behöver det våldsförebyggande arbetet beakta och anpassas till de digitala miljöerna.37

Upptäckt av våld och aktivt arbete för att agera vid våld, förtryck och utnyttjande

Upptäckt av våld utgör ett eget strategiskt område i strategin, i syfte att tydliggöra vikten av att våldet upptäcks i större utsträckning och att klargöra centrala aktörers ansvar att agera så att utsatta kan lämna destruktiva relationer och situationer. Samtidigt är det viktigt att arbe- tet hålls samman med det strategiska område som avser stöd och skydd till våldsutsatta. Samhället måste arbeta aktivt för att tidigt upptäcka våld och bidra till att den som är våldsutsatt får det stöd och den hjälp som behövs och som personen har rätt till. För att våldet ska upphöra är det också centralt att upptäcka våldsutövning och utveckla insatser så att förövare kan upphöra med sitt våldsamma beteende.38

36A. skr. s. 31–32.

37A. skr. s. 32.

38A. skr. s. 35–36.

99

Stöd och skydd till våldsutsatta – förbättrad tillgång och ökad jämlikhet över hela landet

Ett annat strategiskt område är att stödet och skyddet till våldsutsatta barn och vuxna behöver fortsätta att utvecklas och vara jämlikt över hela landet. Samhällets insatser måste vara tillgängliga och likvärdiga för alla. Våldsutsatta kan ha olika behov beroende på faktorer som ålder, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Stöd- och skydds- insatserna behöver därför utgå från och möta individens livssituation och behov, samtidigt som stödet som ges ska genomsyras av ett rättig- hetsbaserat arbetssätt. Det är angeläget att samhället har låga trösklar till stöd- och skyddsinsatser och att hjälp kan ges så länge det finns ett behov.39

Brottsbekämpning – ökad operativ förmåga att effektivt förebygga, utreda och lagföra brott

Brottsbekämpningen är ett annat strategiskt område. Regeringens ut- gångspunkt är att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, sex- ualbrott, utnyttjande i prostitution och människohandel samt heders- relaterat våld och förtryck ska bekämpas med samma kraft som den organiserade brottsligheten. Det är avgörande för att nå nollvisionen för det dödliga våldet mot kvinnor. Dessutom finns det kopplingar mellan de våldsområden som strategin omfattar och gängkriminalitet. Det behövs mer kunskap om kopplingarna till annan brottslighet, exempelvis mellan hedersrelaterat våld och förtryck och gängrelaterad kriminalitet. Ett annat viktigt utvecklingsområde är uppsökande arbete och spaning på internet, bl.a. för att aktivt kunna identifiera barn och unga som utnyttjas eller exploateras sexuellt. Vidare har rättsväsendets myndigheter tillsammans en avgörande roll i att förebygga, utreda och lagföra de brott som faller inom ramen för strategin. Alla, oavsett kön och ålder, ska känna tillit och trygghet i att få sin sak prövad i en rättssäker process.40

39A. skr. s. 38.

40A. skr. s. 42.

100

Återfallsförebyggande arbete – ett utvecklingsarbete som når fler

Det återfallsförebyggande arbetet, som är ett strategiskt område, ut- gör en viktig del av samhällets samlade insatser för att våld, förtryck och utnyttjande ska upphöra. Riktade insatser behövs för att de som utövar våld ska förändra och inte återfalla i ett våldsamt beteende.

Arbetet syftar även till att förebygga s.k. eftervåld i samband med och efter att en våldsam relation har tagit slut. Utgångspunkten för det återfallsförebyggande arbetet är att stödjande och behandlande insatser för våldsutövare ska utgå från de våldsutsattas behov av skydd, stöd och säkerhet. Också när syftet är stödjande och förebyggande måste de handlingar som utgör kriminella gärningar lagföras. Det överordnade målet är att våld, förtryck och utnyttjande ska upphöra, med brottsoffren i fokus.41

4.3.3Arbetet med att genomföra strategin

För att stödja genomförandet av strategin och därmed nå regeringens nollvision för det dödliga våldet mot kvinnor (se nedan) har reger- ingen bedömt att det behövs en nationell samverkansstruktur.42

Jämställdhetsmyndigheten ska samordna arbetet samt stödja och bidra till att den nationella samverkansstrukturens arbete utgår från strategins utgångspunkter och dess utpekade strategiska områden. Ett urval av andra centrala myndigheter ska också ingå i samverkansstruk- turen och bidra till arbetet utifrån sina verksamhetsområden. Dessa är Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyn- digheten, Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Kriminalvården, länsstyrelserna, Migrationsverket, Myndigheten för delaktighet, Myn- digheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Pensionsmyndig- heten, Polismyndigheten, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen, Sta- tens institutionsstyrelse, Statens skolverk och Åklagarmyndigheten. Socialstyrelsen ska ansvara för nationell samordning och kunskaps- stöd inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och tandvårdens område. Länsstyrelserna ska ansvara för regional samordning och stöd samt regionalt och lokalt bidra i arbetet med kunskapsutveckling och uppföljning. Därtill har regeringen gjort bedömningen att Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK), Linköpings

41A. skr. s. 45–46.

42A. skr. s. 49.

101

universitet (Barnafrid – Nationellt centrum för kunskap om våld mot barn) och andra relevanta aktörer bör bidra till kunskapsutvecklingen inom samverkansstrukturen.43

4.3.4Uppföljning av strategin

I strategin konstateras att ett systematiskt och strukturerat uppfölj- ningsarbete är avgörande för att bedöma utvecklingen inom området, både när det gäller måluppfyllelse och det arbete som bedrivs för att uppnå de jämställdhetspolitiska delmålen mot våld, förtryck och ut- nyttjande. En kontinuerlig uppföljning synliggör resultat eller avsak- nad av resultat, identifierar utvecklingsbehov och skapar förutsätt- ningar för ett långsiktigt och effektivt arbete för att uppnå delmålen. Regeringen har därför beslutat om ett uppdrag till Brottsförebygg- ande rådet, Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen och Statistiska Centralbyrån om att ta fram indikatorer för uppföljning av nollvisio- nen för dödligt våld mot kvinnor och de jämställdhetspolitiska del- målen mot våld, förtryck och utnyttjande, med beaktande av den nationella strategin och dess strategiska områden och utgångspunk- ter. Myndigheterna ska vid genomförandet av uppdraget beakta de punkter som rör uppföljning och datainsamling i rekommendationer till Sverige från Istanbulkonventionens partskommitté.

Jämställdhetsmyndigheten genomför årliga uppföljningar av arbe- tet med de jämställdhetspolitiska delmålen. Vartannat år genomför myndigheten även en fördjupad uppföljning. I det nya uppdraget an- ges dock att Jämställdhetsmyndigheten med stöd av länsstyrelserna ska förbereda för att i stället genomföra en fördjupad uppföljning av utvecklingen vart fjärde år. Skälet till detta är att förändringar inom området ofta sker långsamt och det då finns en längre period att ana- lysera. Länsstyrelserna ska fortsatt årligen redovisa en bedömning av resultat och effekter av arbetet på regional och lokal nivå till Jäm- ställdhetsmyndigheten. Dessa redovisningar utgör alltså också ett underlag för Jämställdhetsmyndighetens fördjupade uppföljning.

43A. skr. s. 47–52.

102

4.3.5Ett särskilt åtgärdsprogram för 2024–2026

Den nuvarande nationella strategin ersätter den strategi för att före- bygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor som gällde mellan 2017 och 2026. Den tidigare nationella strategin operationaliserades genom tre åtgärdsprogram under strategiperioden. Regeringen beslutade i juni 2024 om det tredje åtgärdsprogrammet – för 2024–2026 – för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människo- handel.44 I åtgärdsprogrammet, som omfattar 132 åtgärder, lyfts fyra utvecklingsområden fram som kräver mer fokus för att ett kraftfullt och effektivt arbete ska säkerställas:

1.Ett lämnaprogram för att lämna destruktiva relationer.

2.Kraftsamling mot hedersrelaterat våld och förtryck.

3.Stärkt stöd till barn och unga som upplever våld, inklusive barn som förs utomlands i hederskontexter.

4.Ökad kunskap om digitala dimensioner av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck.

Åtgärderna är indelade under sex målsättningar, utifrån regeringens prioriteringar, den nationella strategin och Istanbulkonventionen:

1.Övergripande åtgärder för en långsiktig och hållbar struktur för stöd, organisering och uppföljning.

2.Tidiga och förebyggande insatser, med fokus på barn och unga och hedersrelaterat våld och förtryck.

3.Återfallsförebyggande insatser med fokus på våldsutövare.

4.Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd till ut- satta.

5.Effektivare brottsbekämpning.

6.Förbättrad kunskap och metodutveckling.

44A2024/00869.

103

De åtgärder som syftar till att ge ökad kunskap om digitala dimen- sioner av våld återknyter till GREVIO:s rekommendationer på om- rådet. Regeringen konstaterar att kvinnor och män delvis utsätts för olika typer av kränkningar i digitala forum. Män utsätts oftare för mer traditionella former av brott, t.ex. hot och påhopp som gäller deras yrke och kompetens, medan kvinnor i betydligt större utsträck- ning utsätts för sexuella och sexistiska kränkningar som gäller deras person och kön. När det gäller unga är det vanligare bland tjejer än bland killar att ha fått frågan om att skicka sexuella eller avklädda bilder till någon på internet. Det är även vanligast att tjejer och icke- binära har skickat sådana bilder. Särskilt utsatta är barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hbtqi-personer.

Ett annat utvecklingsområde som identifieras i åtgärdsprogrammet för 2024–2026 är ett lämnaprogram för att lämna destruktiva relatio- ner. För den som är utsatt för våld i en nära relation eller hedersrela- terat våld och förtryck kan det finns många hindrande faktorer som gör att personen inte berättar om sin utsatthet och söker hjälp. Det behöver därför vara låga trösklar för att söka hjälp och det måste finnas samlad, lättillgänglig och motiverande information så att det är så enkelt som möjligt att komma ur en våldsam eller destruktiv livssitua- tion och sedan inte gå tillbaka.

Vidare har identifierats att kunskapen om ekonomiskt våld behö- ver öka i syfte att våldsutsatta ska få rätt information, vägledning, stöd och skydd. Regeringen har därför gett flera myndigheter med klient- nära verksamheter i uppdrag att sammanställa och sprida information om ekonomiska aspekter av våld i nära relationer till sina målgrupper. Eftersom ekonomiskt våld kan utövas i olika kontexter och vissa grupper kan vara särskilt sårbara, ska insatserna målgruppsanpassas för att möta de utsattas individuella behov.

Regeringen har inte tagit fram något motsvarande särskilt åtgärds- program kopplat till den nya nationella strategin. I stället ska priori- teringar på området redovisas i kommande budgetpropositioner.

4.4Rådet för kvinnofrid

I januari 2026 inrättade regeringen ett råd för att förebygga och be- kämpa mäns våld mot kvinnor, Rådet för kvinnofrid. Arbetet i rådet vägleds av en nollvision för det dödliga våldet mot kvinnor och rådet

104

är en del av Regeringskansliet. I rådet ingår statsministern, justitiemi- nistern, socialministern, socialtjänstministern, jämställdhetsministern, rikspolischefen, chefen för Polismyndighetens nationella operativa avdelning, riksåklagaren, generaldirektörerna vid Brottsförebyggande rådet, Kriminalvården, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen och Jäm- ställdhetsmyndigheten samt chefen för avdelningen för vård och om- sorg vid Sveriges kommuner och regioner. Rådet leds av statsminis- tern.45

45https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/01/statsministern-inrattar-ett-rad- for-kvinnofrid/.

105

des kommissionen att presentera en riktad och mer konsekvent plan för EU:s politik mot alla former av våld mot kvinnor.6 I en resolution om våld mot kvinnor, antagen i april 2011, efterfrågade parlamentet ett EU-direktiv mot könsrelaterat våld.7 Resolutionen uppmärksammar att våldtäkt och andra former av sexuellt våld mot kvinnor är straffbara handlingar som bör falla under allmänt åtal i samtliga medlemsstater.

I en resolution antagen i februari 2014 om att motverka våld mot kvinnor begärde parlamentet återigen att kommissionen skulle pre- sentera en strategi och en handlingsplan inom EU för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och flickor.8 I en resolution om olika former av könsrelaterat våld mot kvinnor och hbtqi-personer, anta- gen i september 2021, anmodade parlamentet kommissionen att ut- vidga den rättsliga grunden för straffrättslig EU-lagstiftning så att den även omfattar könsbaserat våld och att lägga fram ett förslag till ett heltäckande direktiv om könsbaserat våld som genomför bl.a. nor- merna i Europarådets konvention den 11 maj 2011 om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbul- konventionen).9

År 2013 efterfrågade parlamentet i en resolution att medlemssta- terna och EU skulle ansluta sig till Istanbulkonventionen. Konventio- nen är det första juridiskt bindande instrumentet om våld mot kvinnor i Europa. Konventionen, som trädde i kraft i april 2014, har som syfte bl.a. att skydda kvinnor och flickor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Efter rådets beslut undertecknade EU Istanbulkonventionen den 13 juni 2017.10 Den 1 juni 2023 antog rådet, efter parlamentets god- kännande, ett beslut om att godkänna konventionen i den utsträck- ning den är tillämplig på unionens institutioner och offentliga förvalt- ning samt ett beslut om att godkänna den vad gäller frågor som rör straffrättsligt samarbete samt asyl och non-refoulement, i den ut- sträckning de faller inom unionens exklusiva befogenhet.11 Konven- tionen trädde för EU:s del i kraft den 1 oktober 2023.

Den 8 mars 2022 föreslog kommissionen ett nytt direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer.12 För-

62010/C 285 E/07.

72010/2209(INI).

82013/2004(INL).

92021/2035(INL).

10Rådets beslut (EU) 2017/865 och rådets beslut (EU) 2017/866.

11Rådets beslut (EU) 2023/1075 och rådets beslut (EU) 2023/1076.

12COM(2022) 105 final.

108

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

slaget syftade till att fastställa en heltäckande ram för att effektivt bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen. Det slutliga direktivet, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)

2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, är den första lagstiftningen på unionsnivå om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. De nya reglerna trädde i kraft den 13 juni 2024, och medlemsstaterna har tre år på sig att genomföra dem.

Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, som i svensk version är bifogad till betänkandet som bi- laga 3, innehåller 95 skäl och 51 artiklar, indelade i sju kapitel.

5.2Den rättsliga grunden för direktivet

Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära rela- tioner har antagits med stöd av artiklarna 82.2 och 83.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Bestämmelserna är placerade i kapitel 4 om straffrättsligt samarbete.

Som konstaterats i avsnitt 3.3 får Europaparlamentet och rådet, enligt artikel 82.2, genom direktiv fastställa minimiregler om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimen- sion. I dessa minimiregler ska skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas. Minimireglerna – som inte ska hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa en högre skyddsnivå för personer – ska omfatta

a)ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna,

b)personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet,

c)brottsoffers rättigheter,

d)andra specifika delar av det straffrättsliga förfarandet, vilka rådet i förväg har reglerat genom ett beslut; vid antagandet av detta beslut ska rådet besluta med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande.

109

Enligt artikel 83.1 får Europaparlamentet och rådet genom direktiv fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöver- skridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder. I arti- keln anges de områden av brottslighet som omfattas av denna kom- petens, nämligen terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet. Därutöver ges en möjlig- het för rådet att, med hänsyn till brottslighetens utveckling, anta ett beslut där andra områden av brottslighet anges som uppfyller de krite- rier som avses i denna punkt. Ett sådant beslut ska fattas av rådet med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande.

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer är inte utpekat vare sig i artikeln eller ett rådsbeslut som ett sådant område med särskilt allvarlig brottslighet som omfattas av EU:s lagstiftningskompetens. Det har därför inte varit möjligt att låta de materiellt straffrättsliga delarna av direktivet omfatta sådant våld i allmänhet. De krav på kri- minalisering som ställs upp i artiklarna 3–8 i direktivet (se vidare nedan) avser i stället sådana gärningar som har ansetts rymmas inom områdena sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn eller it-brotts- lighet. Det kan nämnas att kommissionens förslag även omfattade ett våldtäktsbrott som var avsett att omfatta visst sexuellt handlande mot en kvinna utan samtycke. Förslaget uppfattades av flertalet med- lemsstater som kontroversiellt bl.a. utifrån dess förhållande till den rättsliga grunden och något våldtäktsbrott finns inte med i det slut- ligen antagna direktivet.

5.3Direktivets övergripande syften

Syftet med direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer är att fastställa en heltäckande ram för att effektivt förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer i hela unionen. Det sker genom att åtgärder skärps eller införs avseende områdena fastställande av brottsrekvisit och påföljder, skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer, för-

110

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

bättrad datainsamling, förebyggande arbete, samordning och samarbete (skäl 1).

I skäl 2 konstateras att jämställdhet mellan kvinnor och män och icke-diskriminering är centrala värden för unionen och grundlägg- ande rättigheter enligt artikel 2 i EU-fördraget respektive artiklarna 21 och 23 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). Våld mot kvinnor och våld i nära relationer äventy- rar just dessa värden och rättigheter, urholkar kvinnors och flickors rätt till jämställdhet på livets alla områden och är ett hinder för deras likvärdiga delaktighet i samhälle och arbetsliv.

Enligt skäl 3 är våld mot kvinnor och våld i nära relationer en kränk- ning av grundläggande rättigheter såsom rätten till människans värdig- het, rätten till liv och integritet, förbudet mot omänsklig eller förned- rande behandling eller bestraffning, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, rätten till frihet och säkerhet, rätten till skydd av per- sonuppgifter, rätten till icke-diskriminering, inbegripet på grund av kön, samt barnets rättigheter, vilka fastställs i EU:s rättighetsstadga och FN:s konvention om barnets rättigheter.

På unionsnivå har det ansetts nödvändigt att ta fram en heltäck- ande uppsättning regler som på ett riktat sätt angriper det kvarstående problemet med våld mot kvinnor och våld i nära relationer och till- godoser de särskilda behoven hos brottsoffer som utsätts för sådant våld. De nuvarande bestämmelserna på unionsnivå och nationell nivå har nämligen visat sig vara otillräckliga för att effektivt bekämpa och förebygga våldet samt tillgodose de särskilda behoven hos brottsoff- ren. Genom direktivet stöds de internationella åtaganden som med- lemsstaterna har gjort för att bekämpa och förebygga våld mot kvinnor och våld i nära relationer, bl.a. Istanbulkonventionen (skälen 4 och 5).

I direktivet fastställs minimiregler för kriminalisering och påföljder avseende kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke, nätstalkning, nättrakasserier, s.k. nätblottning, och offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet. De bestämmelser i direktivet som avser brottsoffers rättigheter bör vara tillämpliga på alla brottsoffer för brottsliga gärningar som utgör våld mot kvinnor eller våld i nära relationer och som är straffbara enligt unionsrätten eller nationell rätt. Detta inbegriper de nämnda brotten samt brottsliga gärningar som omfattas av andra unionsrättsakter.

(Skäl 9.) Eftersom det rör sig om minimiregler står det medlemssta- terna fritt att anta eller behålla strängare straffrättsliga bestämmelser

111

om fastställande av brottsrekvisit och påföljder. När det gäller be- stämmelserna i direktivet om brottsoffers rättigheter kan medlems- staterna införa eller behålla bestämmelser med högre krav, inbegripet krav på en högre nivå av skydd och stöd för brottsoffer. (Skäl 91.) Sverige har genomfört människohandelsdirektivet13, direktivet

om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi14 samt brottsofferdirektivet15, vilka i vissa delar har motsvarande innehåll som direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. De särskilda åtgärder med avseende på förebyggande samt skydd för och stöd till brottsoffer som föreskrivs i kapitlen 3, 4 och 5 i direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer gäller utöver de åtgärder som fastställs i de andra rättsakterna (artikel 46.2).

5.4Närmare om direktivets innehåll

Kapitel 1 – Allmänna bestämmelser

I artikel 1 återfinns direktivets innehåll och tillämpningsområde. Där anges att det i direktivet fastställs regler för att förebygga och be- kämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer och vidare att direktivet fastställer minimiregler om dels fastställandet av brotts- rekvisit och påföljder på områdena sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn samt it-brottslighet (punkt 1 a), dels rättigheter för brotts- offer för alla former av våld mot kvinnor eller våld i nära relatio- ner före, under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden (punkt 1 b), och dels skydd av och stöd till brottsoffer, förebyggande åtgärder och tidig intervention (punkt 1 c). Vidare klargörs att kapi- tel 3–7 är tillämpliga på alla brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett kön, och att sådana brottsoffer är alla brotts- offer som utsatts för gärningar som straffbelagts enligt kapitel 2 och brottsoffer som utsatts för andra våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts enligt andra unionsrättsakter eller nationell rätt (punkt 2).

13Direktiv 2011/36/EU.

14Direktiv 2011/93/EU.

15Direktiv 2012/29/EU.

112

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

Artikel 2 innehåller definitioner av begreppen våld mot kvinnor, våld i nära relationer, brottsoffer, värdtjänstleverantör, leverantör av förmedlingstjänster, barn, närstående och behörig myndighet.

Våld mot kvinnor definieras som alla handlingar som innebär köns- relaterat våld som riktas mot kvinnor eller flickor på grund av att de är kvinnor eller flickor eller som i oproportionell grad drabbar kvinnor eller flickor, som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sex- uellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang (punkt a).

Våld i nära relationer definieras som alla handlingar som innebär fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som förekommer inom familjen eller i hemmiljön, oavsett om det föreligger biologiska eller juridiska familjeband eller inte, eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om gärningspersonen delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte (punkt b).16

Brottsoffer är en person, oavsett kön, som åsamkats skada som en direkt följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, inbegri- pet barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära rela- tioner (punkt c).

Kapitel 2 – Brott som rör sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn samt it-brottslighet

Enligt artikel 3 (kvinnlig könsstympning) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda:

a)Att skära bort, t.ex. genom infibulation, eller på annat sätt stympa hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris.

b)Att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå någon av de handlingar som anges i led a.

Enligt artikel 4 (tvångsäktenskap) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda:

a) Att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap.

16För en ytterligare analys av begreppen våld mot kvinnor och våld i nära relationer i olika sammanhang, se Ett inkluderande jämställdhetspolitiskt delmål mot våld (SOU 2024:21 s. 50–54 och 61–62).

113

b)Att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap.

Enligt artikel 5.1 (delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda:

a)Att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT) göra bilder, videofilmer eller liknande material som visar hand- lingar med uttrycklig sexuell innebörd eller en persons intima kroppsdelar tillgängliga för allmänheten utan den personens sam- tycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada.

b)Att framställa, manipulera eller ändra bilder, videofilmer eller lik- nande material som får det att framstå som att en person deltar i handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, och därefter med hjälp av IKT göra det tillgängligt för allmänheten, utan den personens samtycke, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den perso- nen allvarlig skada.

c)Att hota att utföra någon av de gärningar som avses i led a eller b i syfte att tvinga en person att utföra, gå med på eller avstå från en viss handling.

Av artikel 5.2 följer att punkt 1 a och b inte påverkar skyldigheten att respektera de rättigheter, friheter och principer som avses i arti- kel 6 i EU-fördraget och gäller utan att det påverkar tillämpningen av grundläggande principer med anknytning till yttrandefriheten och informationsfriheten samt friheten för konsten och vetenskapen enligt unionsrätten eller nationell rätt.

Enligt artikel 6 (nätstalkning) ska sådana uppsåtliga gärningar vara straffbelagda som består i att, med hjälp av IKT, vid upprepade till- fällen eller varaktigt ställa en person under övervakning, utan den personens samtycke eller utan lagligt tillstånd, i syfte att spåra eller övervaka den personens rörelser och handlingar, om gärningarna sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig skada.

Enligt artikel 7 (nättrakasserier) ska följande uppsåtliga gärningar vara straffbelagda:

114

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

a)Att med hjälp av IKT vid upprepade tillfällen eller varaktigt upp- träda hotfullt mot en person, åtminstone när gärningen inbegriper hot om att begå brott, om gärningen sannolikt kommer att få den personen att känna allvarlig fruktan för sin egen eller närståendes säkerhet.

b)Att tillsammans med andra, med hjälp av IKT, på ett allmänt till- gängligt sätt uppträda hotfullt eller kränkande mot en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den personen allvarlig psykisk skada.

c)Att med hjälp av IKT skicka en oönskad bild eller videofilm eller annat liknande oönskat material föreställande könsorgan till en person, om gärningen sannolikt kommer att åsamka den perso- nen allvarlig psykisk skada.

d)Att med hjälp av IKT göra material tillgängligt för allmänheten som innehåller personuppgifter om en person, utan den personens samtycke, i syfte att uppmana andra att åsamka den personen fysisk eller allvarlig psykisk skada.

Enligt artikel 8.1 (offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet) ska det vara straffbelagt att uppsåtligen uppmana till våld eller hat mot en grupp personer eller en medlem av en grupp, utpekad med åbero- pande av kön, genom att med hjälp av IKT offentligt sprida material med en sådan uppmaning. Av artikel 8.2 följer att vid tillämpningen av punkt 1 får medlemsstaterna välja att straffa enbart gärningar som antingen begås på ett sådant sätt att de är ägnade att vara störande för allmän ordning eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande.

Artikel 9 reglerar ansvar för anstiftan, medhjälp och försök. Enligt punkt 1 ska anstiftan till de brott som avses i artiklarna 3–6

och artikel 7 första stycket b vara straffbelagd.

Enligt punkt 2 ska medhjälp till de brott som avses i artikel 3 första stycket a samt artiklarna 4–8 vara straffbelagd.

Enligt punkt 3 ska försök att begå de brott som avses i artiklarna 3 och 4 vara straffbelagt.

I artikel 10 finns bestämmelser om påföljder.

Enligt punkt 1 ska de brott som avses i artiklarna 3–9 vara belagda med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

Enligt punkt 2 ska de brott som avses i artikel 3 vara belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse.

115

Enligt punkt 3 ska de brott som avses i artikel 4 vara belagda med ett maximistraff på minst tre års fängelse.

Enligt punkt 4 ska de brott som avses i artiklarna 5 och 6, artikel 7 första stycket a, b och d samt artikel 8 vara belagda med ett maximi- straff på minst ett års fängelse.

I artikel 11 regleras försvårande omständigheter. Medlemsstaterna ska säkerställa att en eller flera av de uppräknade omständigheterna, i den mån dessa inte ingår i brottsrekvisiten för de brott som avses i artiklarna 3–8 och i enlighet med nationell rätt, kan betraktas som försvårande omständigheter.

Artikel 12 innehåller bestämmelser om medlemsstaternas behörig- het, dvs. domsrätt. Bland annat ska medlemsstaterna säkerställa att deras behörighet beträffande de brott som avses i artiklarna 5–9 om- fattar situationer i vilka brottet begås med hjälp av IKT till vilken åt- komsten skett från deras territorium, oavsett om leverantören av för- medlingstjänster är baserad inom deras territorium eller inte.

Enligt artikel 13 ska preskriptionstider gälla som möjliggör utred- ning, åtal, rättegång och dom i fråga om de brott som avses i artik- larna 3–9 under tillräckligt lång tid efter det att brotten begåtts för att dessa brott ska kunna hanteras effektivt. Preskriptionstiden ska stå i proportion till hur allvarligt brottet är. Om brottsoffret är ett barn ska preskriptionstiden för de brott som avses i artikel 3 tidigast börja löpa från det att brottsoffret uppnår arton års ålder.

Kapitel 3 – Skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning

Särskilda bestämmelser om anmälningsförfarandet i fall av våldshand- lingar mot kvinnor eller våld i nära relationer finns i artikel 14. Bland annat ska personal inom hälso- och sjukvården som omfattas av tyst- nadsplikt kunna göra en anmälan till behöriga myndigheter om de har rimlig anledning att anta att det finns en överhängande risk att allvarlig fysisk skada kommer att åsamkas en person till följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. (Se vidare skäl 33.) De nät- brott som avses i artiklarna 5–8 ska kunna anmälas på nätet eller genom annan åtkomlig och säker IKT och bevisning som har anknytning till anmälan ska kunna laddas upp genom samma kanaler. I artikeln regleras också brottsoffers rätt till rättshjälp. (Se vidare skäl 30.)

116

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

I artikel 15 finns bestämmelser med krav hänförliga till utredning och lagföring av våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relatio- ner. Personer, enheter eller avdelningar som utreder och väcker åtal i sådana fall ska ha adekvat sakkunskap i dessa frågor och effektiva utredningsverktyg till sitt förfogande.

Enligt artikel 16 ska en individuell bedömning göras så tidigt som möjligt för att fastställa det särskilda skyddsbehovet hos åtminstone brottsoffer som utsatts för sexuellt våld och våld i nära relationer. Be- höriga myndigheter ska vidta adekvata skyddsåtgärder, med vederbör- lig hänsyn till den individuella bedömningen. (Se vidare skälen 38 och 39.) Vidare ska närstående förutsättas ha särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå en individuell bedömning, såvida det inte finns indikationer på att den närstående saknar sådant behov.

Med beaktande av den individuella bedömningen av brottsoffers skyddsbehov ska behöriga myndigheter enligt artikel 17 även bedöma brottsoffrets – och närståendes – individuella stödbehov.

I artikel 18 regleras brottsoffers rätt att kontaktas av stödtjänster, inklusive specialiserade stödtjänster, om de bedömningar som avses i artiklarna 16 och 17 fastställer att särskilda stöd- eller skyddsbehov föreligger, eller om brottsoffret begär stöd.

Särskilda bestämmelser om akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud och skyddsorder finns i artikel 19. Bestämmelserna innehåller bl.a. ett krav på att behöriga myndigheter ges befogenhet att utfärda kon- taktförbud eller skyddsorder för att så länge det är nödvändigt erbjuda brottsoffer skydd mot alla våldshandlingar som omfattas av direktivet. Överträdelser av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skydds- order ska vara föremål för effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder. (Se vidare skälen 44 och 45.)

Artikel 20 föreskriver att i samband med straffrättsliga förfaranden ska bevisning som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende eller andra aspekter av brottsoffrets privatliv vara tillåten endast när det är relevant och nödvändigt (se vidare skäl 48).

Artikel 21 innehåller riktlinjer som får utfärdas för brottsbekäm- pande myndigheter, inklusive riktlinjer för åklagare, i fråga om fall som rör våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. För att säker- ställa att riktlinjerna uppdateras på lämpligt sätt ska de vid behov ses över, med beaktande av hur de tillämpas i praktiken. (Se vidare skäl 49.)

117

Medlemsstaterna ska enligt artikel 22 utse ett eller flera nationella organ som ska offentliggöra rapporter om och lämna rekommenda- tioner i frågor som rör våld mot kvinnor och våld i nära relationer, bl.a. genom att samla in befintlig god praxis, samt utbyta tillgänglig information med relevanta organ på europeisk nivå, t.ex. Europeiska jämställdhetsinstitutet.

Särskilda bestämmelser om åtgärder för att avlägsna visst online- material finns i artikel 23. Bland annat föreskrivs att det ska vara möj- ligt för behöriga myndigheter att utfärda bindande rättsliga före- lägganden att avlägsna eller göra oåtkomligt material som är allmänt tillgängligt online enligt vad som avses i artikel 5.1 a och b samt artik- larna 7 och 8 i direktivet. Det faktum att materialet avlägsnas eller görs oåtkomligt ska inte hindra behöriga myndigheter från att, utan onödigt dröjsmål, inhämta eller säkra den bevisning som krävs för att utreda och väcka åtal för ett brott som avses i de nämnda artik- larna. (Se vidare skäl 55.)

Av artikel 24 följer att brottsoffer ska ha rätt att, i enlighet med nationell rätt, begära fullt skadestånd från gärningspersoner för skador som är en följd av brott i form av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. När så är lämpligt ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer kan få ett beslut om skadestånd i samband med det straff- rättsliga förfarandet.

Kapitel 4 – Stöd till brottsoffer

Av artikel 25 framgår att de specialiserade stödtjänster som avses i artiklarna 8.3 och 9.3 i brottsofferdirektivet ska vara tillgängliga för brottsoffer, oavsett om de har gjort en formell anmälan eller inte. Vidare anges i artikeln vilket stöd de specialiserade stödtjänsterna ska erbjuda och det föreskrivs att stödtjänsterna ska tillhandahållas personligen, anpassas till brottsoffrens behov och vara lättillgängliga och lättåtkomliga, inbegripet online eller med hjälp av andra lämpliga metoder, såsom IKT.

I artiklarna 26–28 finns särskilda bestämmelser om specialiserat stöd till brottsoffer som utsatts för sexuellt våld (artikel 26), kvinnlig könsstympning (artikel 27) och sexuella trakasserier i arbetslivet (artikel 28). Det stöd som tillhandahålls till brottsoffer som utsatts för sexuellt våld eller kvinnlig könsstympning ska vara kostnadsfritt.

118

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

Brottsoffer som utsatts för sexuellt våld ska bl.a. ha tillgång till medi- cinska och rättsmedicinska undersökningar. Brottsoffer som utsatts för kvinnlig könsstympning ska bl.a. tillhandahållas gynekologisk, sexologisk och psykologisk vård samt traumavård och rådgivning. Rådgivning ska vara tillgänglig för brottsoffer och arbetsgivare i fall av sexuella trakasserier i arbetslivet som utgör ett brott enligt natio- nell rätt.

Av artikel 29 följer att nationella stödlinjer som är kostnadsfria och bemannade dygnet runt alla dagar i veckan ska vara tillgängliga för att ge information och råd till brottsoffer. De tjänster som avses ska vara tillgängliga för slutanvändare med funktionsnedsättning. (Se vidare skäl 66.)

I artikel 30 finns krav på att skyddade boenden och andra tillfälliga boenden som föreskrivs i artikel 9.3 a i brottsofferdirektivet särskilt ska tillgodose behoven hos brottsoffer som utsätts för våld i nära rela- tioner och sexuellt våld, inbegripet behoven hos brottsoffer som löper en ökad risk att utsättas för våld (se vidare skäl 67).

Stödet till barn som är brottsoffer ska enligt artikel 31 vara specia- liserat, anpassat till barnets ålder, utvecklingsbehov och individuella situation och ta hänsyn till barnets bästa. Ett barn ska få specifikt lämpligt stöd så snart behöriga myndigheter har rimliga skäl att anta att barnet kan ha utsatts för, eller kan ha bevittnat, våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Barn som är brottsoffer ska få åldersanpassad sjukvård och emotionellt, psykosocialt, psykologiskt och utbildnings- mässigt stöd som är särskilt anpassat till barnets utvecklingsbehov och individuella situation, samt annat lämpligt stöd som är särskilt anpassat till situationer där det har förekommit våld i nära relationer.

Enligt artikel 32 ska de relevanta behöriga myndigheterna ha till- gång till information om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer som involverar barn, i den mån det är nödvändigt för att denna infor- mation ska kunna beaktas vid bedömningen av barnets bästa inom ramen för civilrättsliga förfaranden som rör sådana barn.

I artikel 33 finns särskilda bestämmelser om riktat stöd till brotts- offer med intersektionella behov och riskutsatta grupper (se vidare skälen 71 och 72).

119

Kapitel 5 – Förebyggande arbete och tidig intervention

I artikel 34 föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra våld mot kvinnor och våld i nära relationer genom att anta en omfattande flernivåstrategi (se vidare skäl 73). Förebyggande åtgärder ska bl.a. omfatta genomförande av eller stöd till riktade informationskampanjer eller informationspro- gram som riktar sig till personer från tidig ålder, vilka får omfatta forsknings- och utbildningsprogram för att öka allmänhetens med- vetenhet om och kunskap om de olika yttringarna av och grundorsa- kerna till alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, behovet av förebyggande arbete och, i lämpliga fall, konsekvenserna av sådant våld, särskilt för barn. Särskilda bestämmelser finns om vad de förebyggande åtgärderna särskilt ska syfta till och inriktas på. (Se vidare skälen 74 och 75.)

Artikel 35 ålägger medlemsstaterna en skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att förebygga våldtäkt och främja samtyckets centrala roll i sexuella relationer. De informationskampanjer eller informa- tionsprogram som avses ska särskilt syfta till att öka kunskapen om att sex utan samtycke betraktas som ett brott.

Artikel 36 innehåller bestämmelser om utbildnings- och informa- tionsinsatser till tjänstepersoner som i sitt arbete sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer, såsom poliser och domstols- personal. Utbildningsinsatser ska främjas eller erbjudas för personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänst och utbildningsväsendet som sannolikt kommer att komma i kontakt med brottsoffer, liksom för domare och åklagare som arbetar med straffrättsliga förfaranden och utredningar. (Se vidare skälen 77–79.)

Enligt artikel 37 ska riktade interventionsprogram inrättas för att förebygga och minimera risken att personer utövar våld mot kvinnor och våld i nära relationer eller att de återfaller. Personer som begått våldtäkt ska uppmuntras att delta i ett sådant interventionsprogram.

Kapitel 6 – Samordning och samarbete

I artikel 38 finns bestämmelser om samordning av politik på området våld mot kvinnor och våld i nära relationer och utseende eller in- rättande av samordningsorgan för det syftet. Medlemsstaterna ska anta och genomföra nationell, effektiv, heltäckande och samordnad

120

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

politik som innefattar alla lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Vidare ska medlemsstaterna utse eller inrätta ett eller flera offentliga organ som ska ansvara för att samordna, genomföra, övervaka och utvärdera politik och åtgärder för att förhindra och bekämpa alla former av våld som omfattas av direktivet. Politiken ska samordnas på central nivå och, när så är lämpligt, på regional eller lokal nivå, i enlighet med befogenhetsfördelningen i den berörda medlemsstaten. (Se vidare skäl 83.)

Artikel 39 innehåller krav på att medlemsstaterna ska anta natio- nella handlingsplaner för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer samt föreskriver att handlingspla- nerna ska ses över och uppdateras för att säkerställa att de förblir relevanta.

Enligt artikel 40 ska medlemsstaterna inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa effektiv samordning och samverkan mellan relevanta myndigheter, byråer och organ, däribland ombudsmän, lokala och regionala myndigheter, brottsbekämpande organ, rättsvårdande myn- digheter, utan att det påverkar rättsväsendets oberoende, stödtjänster, särskilt specialiserade stödtjänster för kvinnor, icke-statliga organisa- tioner, socialtjänst, däribland myndigheter som ansvarar för stöd och skydd av barn, utbildningsinstitutioner och vårdgivare, arbetsmark- nadens parter, utan att det påverkar deras självständighet, samt andra relevanta organisationer och enheter, när det gäller att skydda brotts- offer från våld mot kvinnor och våld i nära relationer och att stödja dem.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 41 samarbeta och hålla regel- bundna samråd med organisationer i det civila samhället, däribland icke-statliga organisationer som arbetar med brottsoffer (se vidare skäl 84).

Enligt artikel 42 ska medlemsstaterna uppmuntra till samarbete kring självreglering mellan berörda leverantörer av förmedlingstjäns- ter, såsom upprättande av uppförandekoder (se vidare skäl 86).

Artikel 43 innehåller bestämmelser om samarbete mellan medlems- staterna, i syfte att förbättra genomförandet av direktivet.

I artikel 44 föreskrivs att medlemsstaterna ska ha ett system för insamling, utveckling, produktion och spridning av statistik om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. I artikeln anges vad denna statistik minst ska omfatta samt hur statistik ska delas på unionsnivå.

121

Kapitel 7 – Slutbestämmelser

Enligt artikel 45 är medlemsstaterna skyldiga att inom ramen för kom- missionens arbete med rapportering och översynen av direktivet över- lämna all relevant information om hur direktivet fungerar.

Artikel 46 reglerar direktivets förhållande till andra rättsakter.

I artikel 47 klargörs att direktivet inte ska påverka särskilda an- svarssystem med avseende på de grundläggande principerna för press- frihet och yttrandefrihet i skyddade medier som finns i medlems- staterna före genomförandetidens utgång, under förutsättning att sådana system kan tillämpas i full överensstämmelse med EU:s rät- tighetsstadga.

Artikel 48 föreskriver att genomförandet av direktivet inte ska utgöra en grund för att motivera en sänkning av skyddsnivån för brottsoffer.

Enligt artikel 49 ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmel- ser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 14 juni 2027. Artikeln anger även att medlems- staterna vid antagandet eller offentliggörandet av de nationella be- stämmelserna ska hänvisa till direktivet.

I artiklarna 50 och 51 föreskrivs att direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet och att direktivets adressater är medlemsstaterna.

5.5Begreppsbildningen i direktivets kapitel 3–7

Artiklarna 14–24 utgör alltså kapitel 3 i direktivet (Skydd för brotts- offer och tillgång till rättslig prövning). Kapitel 4 (Stöd till brotts- offer) består av artiklarna 25–33 och kapitel 5 (Förebyggande arbete och tidig intervention) av artiklarna 34–37. Artiklarna 38–44 utgör kapitel 6 (Samordning och samarbete). I kapitel 7, artiklarna 45–51, finns slutbestämmelser. Kapitlen är tillämpliga på alla brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett kön. Sådana brottsoffer är alla brottsoffer som utsatts för gärningar som straff- belagts enligt kapitel 2 och brottsoffer som utsatts för andra vålds- handlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts

122

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

enligt andra unionsrättsakter17 eller nationell rätt. (Artikel 1.2.) Brottsofferbegreppet behandlas närmare nedan.

Många av bestämmelserna i kapitlet avser behöriga myndigheter. Av relevant skälstext framgår att det med behöriga myndigheter bör avses den eller de myndigheter som i enlighet med nationell rätt har utsetts som behöriga att utföra en uppgift som föreskrivs i direktivet. Varje medlemsstat bör fastställa vilka myndigheter som ska vara be- höriga att utföra var och en av dessa uppgifter.18

5.6Närmare om definitionen av brottsoffer

Regleringen i kapitel 3–7 avser alltså brottsoffer. Med brottsoffer avses enligt artikel 2 c en person, oavsett kön, som åsamkats skada som en direkt följd av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, inbegripet barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer. Om inget annat anges i direktivet bör alla brottsoffer åtnjuta de rättigheter som rör skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning, stöd till brottsoffer och förebyggande åtgärder.19

Brottsofferdefinitionen är komplex och innehåller flera begrepp som i sig är definierade i direktivet. Med ett barn avses en person som är under arton år (artikel 2 f). Våld mot kvinnor omfattar enligt direk- tivet alla handlingar som innebär könsrelaterat våld som riktas mot kvinnor eller flickor på grund av att de är kvinnor eller flickor eller som i oproportionell grad drabbar kvinnor eller flickor, som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sam- manhang (artikel 2 a). Med våld i nära relationer förstås alla hand- lingar som innebär fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som förekommer inom familjen eller i hemmiljön, oavsett om det föreligger biologiska eller juridiska familjeband eller inte, eller mellan

17Det är något missvisande att tala om gärningar och våldshandlingar som straffbelagts enligt

kapitel 2 respektive andra unionsrättsakter. Den rättsliga grunden för EU att anta straffbestäm- melser, artikel 83 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, innebär att unionen genom direktiv får fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom vissa områden. Själva kriminaliseringen sker därmed genom den nationella rätt som införlivar direktivet.

18Skäl 14.

19Skäl 12.

123

makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om gärningspersonen delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte (artikel 2 b).

Direktivet ställer inget krav på att definitionen av brottsoffer som sådan ska införlivas i nationell rätt. Det direktivet kräver är i stället att de personer som omfattas av definitionen tillförsäkras de rättig- heter som direktivet anger. I svensk rätt förekommer begreppet brotts- offer i vissa författningar, t.ex. i socialtjänstlagen (2025:400). Det finns dock inte någon tydlig definition av begreppet.20 I författningar som reglerar det straffrättsliga förfarandet används i stället begreppet målsägande. Med målsägande avses enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken den mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Vid genomförandet av brottsofferdirektivet bedömdes direktivets krav i fråga om begreppet brottsoffer (artikel 2) vara uppfyllda. Defi- nitionen av brottsoffer i brottsofferdirektivet är (i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, och (ii) familjemedlemmar till en per- son vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död. Det konstaterades vid genomförandet att mål- sägandebegreppet är mer omfattande än brottsofferbegreppet enligt brottsofferdirektivet och omfattar alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott.21

Det svenska målsägandebegreppet bedöms motsvara definitionen av brottsoffer även i direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Även om definitionerna här och i brotts- offerdirektivet inte är identiska kan det konstateras att båda defini- tionerna utgår från den som lidit skada (eller förlust) som en direkt följd av brott. En skillnad mot brottsofferdirektivet är att typen av skada inte preciseras. Den öppnare formuleringen får dock uppfattas som en förenkling snarare än en indikation på en avsikt att låta defi- nitionen omfatta fler skadetyper än brottsofferdirektivet; en sådan avsikt skulle rimligen ha kommit till tydligare uttryck i artikel- eller skältext. Som nämnts omfattar målsägandebegreppet alla fysiska per- soner som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk

20I 13 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen anges att socialnämnden ska erbjuda brotts- offerstöd och att insatsen kan riktas till ”både den som har utsatts för brott” och ”dennes närstående”.

21Prop. 2014/15:77 s. 11–14 och Ds 2014:14 s. 41–42.

124

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

förlust – dvs. de skadetyper brottsofferdirektivet nämner – som en di- rekt följd av ett brott, således också brott som avser våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Det kan noteras att definitionerna av våld mot kvinnor och våld i nära relationer inte är uttryckligen begränsade till att avse brottsliga gärningar. Detta skulle kunna vara problematiskt med tanke på att våldsbegreppet inte är begränsat till fysiskt våld – som omfattas av en i praktiken heltäckande kriminalisering i svensk rätt – utan även avser t.ex. ekonomiskt våld. Inte heller definitionen av brottsoffer – som i de övriga språkversioner utredningen har kunnat tillgodogöra sig motsvaras av ordet för offer utan närmare specificer- ing – hänvisar för övrigt till brott. Definitionerna ska dock förstås utifrån de avgränsningar som följer av artikel 1.2, där direktivets tillämpningsområde begränsas till våldshandlingar som straffbelagts

iunionsrätten eller nationell rätt.22 Och när definitionerna läses till- sammans med avgränsningen av tillämpningsområdet, blir det tydligt att de materiella bestämmelserna i direktivets kapitel 3–7 i vart fall som utgångspunkt enbart behöver tillämpas på offer för straffbelagt våld (enligt det breda våldsbegrepp som används i definitionerna av våld mot kvinnor och våld i nära relationer).

Vid genomförandet av brottsofferdirektivet anfördes – som svar på remissynpunkter om att målsägandebegreppet borde utvidgas – att det direktivet inte uppställer något krav på att personer som inte direkt berörs av ett brott, t.ex. bevittnar ett brott, ska omfattas av rättigheterna och inte heller något krav på att barn i sådana situatio- ner ska omfattas av rättigheterna. I det här direktivet anges emellertid barn som bevittnat våld i nära relationer som ett exempel på perso- ner som åsamkats skada som en direkt följd av våld (”inbegripet barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer”). Mot den bakgrunden kan det konstateras att barn som åsamkats skada för att de har bevittnat våld i nära relationer i vissa fall är målsägande

iförhållande till barnfridsbrott, enligt straffbestämmelsen i 4 kap. 3 § brottsbalken som införts efter brottsofferdirektivets genom- förande. En förutsättning för att den bestämmelsen ska vara tillämp- lig är att barnet är närstående eller tidigare närstående till både gär- ningspersonen och den som gärningen begås mot. Bestämmelsen omfattar inte bevittnande av allt våld som är kriminaliserat enligt

22”Kapitlen 3–7 är tillämpliga på alla brottsoffer för våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett kön. Sådana brottsoffer är alla brottsoffer som utsatts för gärningar som straffbelagts enligt kapitel 2 och brottsoffer som utsatts för andra våldshandlingar mot kvinnor eller våld i nära relationer som straffbelagts enligt andra unionsrättsakter eller nationell rätt.”

125

svenskt rätt och än mindre alla sådana brott som skulle kunna inne- fatta våld mot kvinnor eller våld i nära relationer enligt direktivets definitioner. Dock torde den omfatta många av de brott som både är möjliga och skadliga för ett barn att bevittna. Att ett barn bevitt- nar brott i en nära relation kan också i vissa särskilda fall innebära att barnet utsätts för något annat brott.23 Om barnet själv inte blivit utsatt för något brott anses det dock inte ha målsägandestatus.24 När det gäller barn som bevittnar brott i nära relationer finns det alltså en viss diskrepans mellan brottsofferbegreppet och målsägandebegrep- pet. Som framgår i de kommande avsnitten bedöms detta emellertid inte vålla något problem för genomförandet, eftersom direktivets be- stämmelser i praktiken inte tar sikte på situationer som berör barn som har bevittnat brott men inte är att anse som målsägande enligt svensk rätt. Exempelvis genomförs artikel 15 (Utredning och lag- föring) delvis genom bestämmelser i förundersökningskungörelsen (1947:948) som använder målsägandebegreppet. Detta bedöms inte utgöra något problem då artikeln gäller utredning av brott. Motsva- rande gäller för artikel 16 (Individuell bedömning för att fastställa brottsoffers skyddsbehov) som innehåller krav på individuell skydds- bedömning för brottsoffer som utsatts för sexuellt våld och våld i nära relationer och också genomförs genom en bestämmelse i för- undersökningskungörelsen där målsägandebegreppet används. Även den artikeln får nämligen anses förutsätta att ett brott utreds och det således finns en målsägande.

Vidare motsvaras flera av direktivets bestämmelser om brottsoffer av bestämmelser i svensk rätt som inte är relaterade till målsägande- begreppet som sådant. Det gäller t.ex. socialtjänstlagens bestämmelse om brottsofferstöd som även omfattar närstående till brottsoffer i den snävare bemärkelsen (13 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen).25 Vidare konstateras att mycket av det brottsofferstöd som i prakti- ken erbjuds, oavsett om det är av offentliga eller privata aktörer, inte är begränsat till brottsoffer som har gjort en anmälan om brott eller uppfyller någon annan definition av brottsoffer. Ett viktigt exempel på det är de insatser som görs inom hälso- och sjukvården. Av särskild

23Som exempel på detta kan nämnas ”TV-rummet” NJA 2025 s. 326, där en man som dömdes för grovt sexuellt övergrepp mot ett närstående barn. Ett annat närstående barn som hade bevittnat gärningen ansågs därigenom ha utsatts för såväl grovt barnfridsbrott som sexuellt ofredande mot barn.

24Prop. 2020/21:170 s. 13 med hänvisningar.

25En annan förekomst av begreppet brottsoffer är 2 kap. 9 § brottsdatalagen (2018:1177).

126

SOU 2026:34 Direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer – en översikt

betydelse är vidare det omfattande skydd som finns för barn genom socialtjänstlagen och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Inte heller här är insatserna beroende av att barnet är att anse som målsägande eller brottsoffer. Brottsofferbegreppet pro- blematiseras i det följande endast i de fall det krävs för att utveckla utredningens bedömning att direktivets krav till fullo är uppfyllda.

127

6.2Kvinnlig könsstympning (artikel 3)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 3 punkt a är kriminaliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

Lagändring krävs för att svensk rätt fullt ut ska fullt ut uppfylla kriminaliseringskravet avseende gärningarna i artikel 3 punkt b, med beaktande även av kravet på försökskriminalisering i artikel 9.3. Även i övrigt finns det fördelar med ett mer specifikt genomför- ande av punkten.

6.2.1Artikel 3

Artikel 3 innehåller krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga de uppsåtliga gärningar som anges i artikeln, dvs. att skära bort, t.ex. genom infibulation, eller på annat sätt stympa hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris (punkt a) och att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå någon av de hand- lingar som anges i punkt a (punkt b).1

Med tanke på den särskilda karaktären hos brottet kvinnlig köns- stympning och behovet av att säkerställa skydd för brottsoffer som åsamkas särskild skada till följd av detta har det ansetts att brottet bör hanteras specifikt i medlemsstaternas straffrätt. Enligt relevant skälstext bör till kvinnlig könsstympning räknas stympningsmetoder som utförs av icke-medicinska skäl och som orsakar irreparabla och livslånga skador för brottsoffren. Med ”skära bort” bör avses att klitoris och de yttre blygdläpparna helt eller delvis avlägsnas. Med

1Jfr Världshälsoorganisationens (WHO) delvis överensstämmande definition. WHO delar upp kvinnlig könsstympning i fyra olika grundtyper:

– Typ 1: Hela eller delar av klitoristoppen, och ibland även förhuden på klitoris skärs bort.

– Typ 2: Hela eller delar av klitoristoppen och de inre blygdläpparna tas bort. Ibland tas även de yttre blygdläpparna bort.

– Typ 3: Den vaginala öppningen förminskas genom att inre eller yttre blygdläppar skärs i och sys ihop. Det är vanligt att även klitoristoppen tas bort.

– Typ 4: Andra skadliga ingrepp i könsdelarna av icke medicinska skäl som t.ex. prickning (att klitoris sticks med ett vasst föremål), snittning, skrapning eller att man bränner klitoris och omgivande vävnad.

Se https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/female-genital-mutilation och https://nshrv.jamstalldhetsmyndigheten.se/hedersrelaterat-vald-och-fortryck/vad-ar- konsstympning/.

130

”infibulation” bör avses tillslutning av de yttre blygdläpparna genom att vulvans yttre del delvis sys ihop för att minska vaginalöppningen. Med ”på annat sätt stympa” bör avses alla andra fysiska ändringar av kvinnans könsorgan.2 Av artikelns lydelse framgår att såväl bort- skärande, t.ex. genom infibulation, eller stympning som sker på annat sätt kan avse hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris.

Bestämmelser motsvarande de i artikeln återfinns i artikel 38 i Istanbulkonventionen. Enligt den förklarande rapporten till konven- tionen tar artikel 38 punkt b – som i huvudsak motsvarar artikel 3 punkt b i direktivet – sikte på personer som hjälper den som utför kvinnlig könsstympning genom att tvinga eller förmå offret att genomgå denna.3

6.2.2Nuvarande svenska straffbestämmelser

Att skära bort, t.ex. genom infibulation, eller på annat sätt stympa hela eller delar av de yttre eller inre blygdläpparna eller klitoris (punkt a)

Könsstympning av kvinnor är förbjuden och straffbar i Sverige i enlighet med lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor (könsstympningslagen). Enligt 1 § får ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dem eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem inte utföras, oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Med de kvinnliga yttre könsorganen avses de yttre och inre blygdläpparna samt klitoris.4 Alla typer av åtgärder omfattas, från de mest omfattande där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen sluts till genom hopsyning (infibulation), till de minst ingripande som prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. Således är alla former av ingrepp i de kvinnliga yttre köns- organen otillåtna.5 Kvinnlig könsstympning kan begås mot såväl en vuxen kvinna som en flicka under arton år. Förutsatt att det rör sig om könsstympning i den bemärkelse som lagen avser spelar det ingen

2Skäl 15.

3Explanatory Report to the Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence p. 200.

4Prop. 1981/82:172 s. 8.

5A. prop. s. 8–9.

131

roll vilket juridiskt kön den som könsstympas har eller vilket kön personen identifierar sig med.

Den som bryter mot förbudet i 1 § döms, enligt 2 §, till fängelse i lägst två och högst sex år, eller om brottet är grovt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om könsstympningen är särskilt omfattande eller om gärningen har orsakat livsfara eller allvarlig sjukdom eller om gärningspersonen i annat fall har visat synnerlig hänsynslöshet. Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken gäller även beträffande brott enligt specialstraffrätten för vilka fängelse är före- skrivet. Straffbar medverkan till brott mot könsstympningslagen är således möjlig. Enligt 23 kap. 4 § kan inte bara den som har utfört gärningen dömas till ansvar utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsperson döms, om hen har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.

Straffansvar kan också följa för försök, förberedelse och stämpling samt för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brottet.6

Den som begår en sådan gärning som beskrivs i artikel 3 punkt a, dvs. är den som utför kvinnlig könsstympning, gör sig alltså skyldig till brott mot könsstympningslagen.

Att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå någon av de handlingar som anges i led a (punkt b)

Att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå en köns- stympning, som någon annan utför, är inte ett handlande som kan sägas motsvara rekvisiten i bestämmelsen avseende brott mot köns- stympningslagen. Den som begår en sådan gärning kan ändå göra sig skyldig till brott mot könsstympningslagen enligt de ovan nämnda reglerna om medverkansansvar i 23 kap. 4 § brottsbalken. Ansvar för anstiftan kan aktualiseras om någon förmått en annan person att ut- föra en könsstympning. De gärningar som beskrivs i artikel 3 punkt b kan också vara att bedöma som medhjälp till brott, om den med-

62 § lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor och

23kap. 1, 2 och 6 §§ brottsbalken.

132

verkande fysiskt eller psykiskt övat inflytande på brottets tillkomst.7 Beroende på omständigheterna är det inte heller uteslutet att den som tvingar eller förmår en kvinna eller en flicka att genomgå könsstymp- ning kan dömas till ansvar som (med)gärningsperson, tillsammans med den som utfört könsstympningen. För det krävs att de sålunda medverkande har begått gärningen tillsammans och i samförstånd.8

Det led i punkten som avser att förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning motsvaras i svensk rätt endast av medverk- ansansvaret i förhållandet till brott mot könsstympningslagen. En sådan kriminalisering kan antas vara något snävare än vad som följer av direktivet. Direktivet utvecklar visserligen inte betydelsen av ”förmå”, men utifrån en allmänspråklig förståelse av ordet går det att föreställa sig fall där någon förmår en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning utan att personen för den skull kan anses ha varit delaktig i utförandet av eller främjat könsstympningen.9 Ett typfall är när personen utövar allmänna påtryckningar på en kvinna eller en flicka för att hon ska gå med på ett ingrepp utan att några konkreta arrangemang har gjorts och innan någon har åtagit sig att utföra ingreppet. Sådana påtryckningar på kvinnan eller flickan är inte ett främjande av gärningspersonens, dvs. den som utför ingreppet, brottsliga gärning och faller därför utanför medverkansbestämmel- serna. Beroende på omständigheterna kan emellertid ett straffbart främjande föreligga om påverkan på kvinnan eller flickan sker i sam- förstånd med den som ska utföra ingreppet.10

Det led som avser att tvinga en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning är däremot inte helt beroende av medverkansläran utan kan också vara att bedöma som olaga tvång.11 För straffbarhet krävs då att någon genom misshandel eller annars med våld, eller genom vissa angivna typer av hot, tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något. Vad för slags våld utöver misshandel som kan leda till ansvar för olaga tvång definieras inte i lagtexten, men det kan tänkas röra sig om varje kraftutveckling riktad mot en person om den är tillräcklig för att övervinna ett motstånd av något slag.12 De

7Jfr SOU 1944:69 s. 91 samt t.ex. ”Medhjälparen i Linanäs” NJA 2023 s. 177.

8Jfr RH 2007:7.

9Det kan nämnas att det i andra språkversioner av direktivet förekommer uttryck som inte

är helt synonyma svenskans ”förmå”. Angående de engelska och franska uttrycken som även förekommer i Istanbulkonventionen, se Ds 2012:52 s. 130–132.

10Jfr prop. 2024/25:189 s. 48.

114 kap. 4 § brottsbalken.

12Jareborg – Friberg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 55.

133

slags hot som omfattas är hot om brottslig gärning, hot att åtala eller ange någon annan för brott eller hot att lämna menligt med- delande om någon annan.

6.2.3Nuvarande straffbestämmelser uppfyller endast delvis direktivets krav

Som konstaterats ovan är gärningar som består i att utföra kvinnlig könsstympning (artikel 3 punkt a) straffbara som brott mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor (könsstympningslagen). Eftersom gällande lagstiftning därmed bedöms uppfylla kriminaliseringsförpliktelsen i den delen av artikeln är någon lagändring inte nödvändig så långt.

Gärningar som består i att tvinga eller förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning (artikel 3 punkt b) kan under vissa omständigheter också utgöra brott mot könsstympningslagen, eller medverkan till sådant brott, eller bedömas som olaga tvång.

Det kriminaliseringskrav som avser tvång får anses motsvaras av straffansvaret för olaga tvång. Det omfattar visserligen inte alla slags gärningar som i allmänspråket skulle kunna anses som tvång, t.ex. sådana som omfattar hot om något som inte är brottsligt. Direktivet definierar emellertid inte tvång och det får anses godtagbart att utgå från det tvångsbegrepp som används i andra straffrättsliga samman- hang.

Som framgår av avsnitt 3.2, kräver ett direktiv bara att ett visst resultat uppnås, medan form och tillvägagångssätt för genomförandet är upp till medlemsstaterna att bestämma. Mot den bakgrunden, och då olaga tvång sakligt sett alltså får anses motsvara tvång i direktivets mening, bedöms det i och för sig vara möjligt att genomföra tvångs- ledet i punkten b genom straffbestämmelsen om olaga tvång. Det gäller även med beaktande av det som sägs i skäl 15 om att brottet kvinnlig könsstympning bör hanteras specifikt i medlemsstaternas straffrätt. Ett sådant krav kan inte anses följa av artikeltexten, som är utformad som en sedvanlig bestämmelse med kriminaliseringskrav, och skältext inte är juridiskt bindande. Ett genomförande genom straffbestämmelsen om olaga tvång skulle dock inte betona det sär- skilt straffvärda i sådant tvång som resulterar i könsstympning och det skulle inte heller vara i samklang med den ambition som uttrycks i skäl 15. Vidare ska det beaktas att ett sådant genomförande skulle

134

kräva särlösningar till följd av kraven på domsrätt i artikel 12 och preskription i artikel 13 (se vidare avsnitt 6.2.10 och 6.2.11). Det finns därför goda skäl att införa en specifik kriminalisering av tvång att genomgå könsstympning. Utredningen lämnar i avsnitt 11.2.1 förslag om en sådan inom ramen för könsstympningslagen.

När det gäller gärningar som består i att förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning kan det antas att många sådana fall redan i dag är straffbara enligt könsstympningslagen. Som nämnts kan den som förmår kvinnan eller flickan till detta vara att anse som (med)gärningsperson om personen anses begå gärningen tillsammans och i samförstånd med den som utför könsstympningen. I andra fall kan det bli fråga om medverkan i form av anstiftan eller medhjälp. Samtidigt kan det, som nämns, ifrågasättas om denna kriminalisering träffar alla fall då någon kan sägas förmå en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning. Det är därför tveksamt om dagens lagstift- ning fullt ut motsvarar denna del av punkt b.

Till detta kommer att kraven i artikel 9 måste beaktas. Enligt artikel 9.1 ska anstiftan till brott enligt artikel 3 vara straffbelagd. Eftersom anstiftan till såväl anstiftan som medhjälp är möjlig i svensk rätt utesluter det kravet i och för sig inte ett genomförande som delvis förlitar sig på olika former av medverkan till brott mot köns- stympningslagen. Sådana konstruktioner är dock närmast teoretiska och det kan ifrågasättas om genomförandet på ett tillräckligt tydligt sätt åstadkommer det som direktivet eftersträvar. Vidare kräver artikel 9.3 kriminalisering av försök till brott enligt artikel 3. Som det svenska försöksansvaret är konstruerat är försök till osjälvständiga brottsformer inte möjligt. Kravet på försökskriminalisering omöjlig- gör därmed att straffansvaret för anstiftan och medhjälp till brott mot könsstympningslagen används för att genomföra det led i artikel 3 b som tar sikte på den som förmår en kvinna eller en flicka att genomgå könsstympning. Även i den här delen bedömer utredningen således att det bör införas en specifik kriminalisering. Förslag om en sådan, inom ramen för lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, lämnas i avsnitt 11.2.1.

135

6.3Tvångsäktenskap (artikel 4)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 4 är krimi- naliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte på- kallad.

6.3.1Artikel 4

Artikel 4 innehåller krav på att medlemsstaterna ska straffbelägga de uppsåtliga gärningar som anges i artikeln, dvs. att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (punkt a), och att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (punkt b).

Enligt relevant skälstext är tvångsäktenskap en form av våld som är förenat med allvarliga kränkningar av de grundläggande rättighet- erna och i synnerhet av kvinnors och flickors rätt till fysisk integritet, frihet, självständighet, fysisk och psykisk hälsa, sexuell och repro- duktiv hälsa, utbildning och privatliv. Fattigdom, arbetslöshet, sed- vänjor och konflikter är ytterligare faktorer som främjar tvångs- äktenskap. Fysiskt och sexuellt våld och hot om våld är former av tvång som ofta används för att tvinga en kvinna eller en flicka att gifta sig. Olika former av fysiskt och psykiskt utnyttjande och våld, t.ex. sexuellt utnyttjande, förekommer ofta i samband med tvångs- äktenskap. Mot den bakgrunden har det ansetts nödvändigt att alla medlemsstater kriminaliserar tvångsäktenskap och ålägger gärnings- personerna lämpliga påföljder. Direktivet påverkar inte de defini- tioner av äktenskap som fastställs i nationell eller internationell rätt.13

13Skäl 16.

136

6.3.2Nuvarande svenska straffbestämmelser

Att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (punkt a)

Den 1 juli 2014 infördes en särskild straffbestämmelse om äktenskaps- tvång. Denna syftade bl.a. till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt artikel 37.1 i Istanbulkonventionen.

För äktenskapstvång döms, enligt 4 kap. 4 c § första stycket brotts- balken, den som, i annat fall än som avses i straffbestämmelsen om människohandel14, genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist. Enligt andra stycket gäller detsamma den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som 1) innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och 2) innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

För att komma åt även mildare påtryckningar som används för att förmå någon att ingå äktenskap, dvs. påtryckningar som inte kvalificeras som olaga tvång, omfattar bestämmelsen om äktenskaps- tvång även att gärningspersonen utnyttjar en persons utsatta belägen- het och därigenom förmår personen att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse (andra stycket).15

Den 1 juli 2020 infördes en särskild straffbestämmelse om barn- äktenskapsbrott. För barnäktenskapsbrott döms, enligt 4 kap. 4 c § tredje stycket brottsbalken, den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskaps- liknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Utöver gärningar riktade mot en person under arton år som om- fattas av straffbestämmelsen om äktenskapstvång består brottet barn-

144 kap. 1 a § brottsbalken.

15Prop. 2013/14:208 s. 52–55.

137

äktenskapsbrott alltså i att någon förmår eller tillåter en person under arton år att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Ansvar för barnäktenskapsbrott förutsätter således inte att något otillbörligt medel har använts. Ett syfte med att införa en särskild straffbestämmelse för barnäktenskapsbrott var att ge tydligt besked från lagstiftarens sida om att barnäktenskap inte accepteras.16

För äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är föreskrivet fängelse i högst fyra år. Det har förutsatts att det, när brottets allvar inte fullt ut kan beaktas genom straffskalan för olaga tvång, undan- tagsvis kan bli aktuellt att i stället döma för grovt olaga tvång.17 Möjligheten finns enbart i fråga om gärningar som omfattar olaga tvång.

Försök, förberedelse och stämpling till äktenskapstvång och till barnäktenskapsbrott är straffbart. Sedan den 1 december 2025 är även underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott straffbart (4 kap. 10 § brottsbalken). Eftersom brotten är brottsbalksbrott är även reglerna om medverkan till brott tillämpliga.

Regeringen har överlämnat en proposition (Stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck) till riksdagen med förslag om att straffansvaret för äktenskapstvång, och därmed även barnäkten- skapsbrott, ska utvidgas. Det straffbara området föreslås från och med den 2 juli 2026 omfatta även den som genom vilseledande an- gående att ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse ingås eller förutsättningarna för dess upplösning förmår en person att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i paragrafen.18

I propositionen föreslås även straffskärpningar för äktenskaps- tvång och barnäktenskapsbrott. Straffminimum föreslås höjas från allmänna fängelseminimum till fängelse i sex månader. Vidare före- slås en höjning av straffmaximum från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Det innebär också att straffbestämmelsen grovt olaga tvång inte längre ska tillämpas på de allvarligaste fallen av äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott som innefattar tvång.19

16Prop. 2019/20:131 s. 42.

17Prop. 2013/14:208 s. 144. Resonemanget avser äktenskapstvång som då omfattade även sådant brott mot barn.

18Prop. 2025/26:213.

19A. prop. s. 33–34.

138

Att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (punkt b)

Vilseledande till äktenskapsresa är sedan den 1 juli 2014 straffbelagt som ett särskilt brott i 4 kap. 4 d § brottsbalken. För brottet döms den som, i annat fall än som avses i straffbestämmelsen om människo- handel, genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som anges straffbestämmelserna om äktenskaps- tvång och barnäktenskapsbrott. Straffet är fängelse i högst två år.

Den 1 juli 2020 utvidgades straffansvaret så att gärningspersonens syfte också kan vara att brottsoffret ska utsättas för en sådan gärning som anges i bestämmelsen om barnäktenskapsbrott (4 kap. 4 c § tredje stycket). Som en följd av detta ändrades brottsbeteckningen från vilseledande till tvångsäktenskapsresa till vilseledande till äkten- skapsresa.

Vilseledande har i bestämmelsen samma betydelse som i bestäm- melsen om bedrägeri.20 Vilseledandet kan bestå i att gärningspersonen hos brottsoffret framkallar en oriktig uppfattning, eller vidmakthåller eller förstärker en oriktig uppfattning som den andra redan har.

Exempel på vilseledande i det aktuella sammanhanget är att gärnings- personen förmedlar eller vidmakthåller uppfattningen att resan har ett annat syfte än att ett tvångsäktenskap eller barnäktenskap ska ske, t.ex. att det är fråga om en semesterresa eller ett familjebesök.21

För straffbarhet krävs att gärningspersonen genom vilseledandet förmår den andra personen till utlandsresan. Det innebär ett krav på kausalitet: Framkallandet eller vidmakthållandet av villfarelsen ska vara kausalt i förhållande till den företagna utlandsresan. I vissa fall

–särskilt när det handlar om barn – kan det tänkas att det i praktiken skulle ha saknats utrymme för den utsatta personen att avstå från att följa med på resan, även om han eller hon hade känt till de verkliga förhållandena och önskat att avstå. I sådant fall saknas det kausal- samband mellan vilseledandet och resan som krävs för straffansvar.22

Om det finns förutsättningar att döma för äktenskapstvång, barn- äktenskapsbrott eller försök till något av dessa brott ska det inte dömas för vilseledande till äktenskapsresa. Vilseledande till äkten-

209 kap. 1 § brottsbalken.

21Prop. 2013/14:208 s. 145.

22A. prop. s. 145.

139

skapsresa bör däremot ha företräde framför förberedelse eller stämp- ling till äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott.23

Försök, förberedelse eller stämpling till vilseledande till äktenskaps- resa är inte straffbelagda. I den nämnda propositionen (prop. 2025/ 26:213) föreslås dock att försök till vilseledande till äktenskapsresa ska bli straffbart. Vidare föreslås en utvidgning av straffansvaret på så sätt att bestämmelsen ska utvidgas till att omfatta även situationer där en person genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägen- het förmås att resa till en annan stat än den där hen bor i syfte att personen ska utsättas för äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott. Det föreslås också att brottsbeteckningen ska ändras från vilseled- ande till äktenskapsresa till äktenskapsresebrott samt att den som begår en gärning som utgör äktenskapsresebrott mot en person som inte har fyllt arton år ska dömas för äktenskapsresebrott mot barn. För äktenskapsresebrott mot barn ska dömas också den som i annat fall förmår eller tillåter en person som inte har fyllt arton år att resa till en annan stat än den där hen bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som utgör barnäktenskapsbrott. Detta ska gälla även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Straffskalan för äktenskapsresebrott mot barn föreslås vara fängelse i högst fyra år och det föreslås även att straffskalan för äktenskaps- resebrott ska ändras från fängelse i högst två år till fängelse i högst fyra år, dvs. vara densamma som för äktenskapsresebrott mot barn.

6.3.3Nuvarande straffbestämmelser uppfyller direktivets krav

Gärningar som består i att tvinga en vuxen eller ett barn att ingå äktenskap (artikel 4 punkt a) är straffbara som äktenskapstvång respektive barnäktenskapsbrott. Straffansvaret sträcker sig dess- utom längre än vad direktivet kräver på så sätt att gärningen kan begås genom utnyttjande av utsatt belägenhet som alternativ till olaga tvång. Genom straffbestämmelsen om barnäktenskapsbrott är det därutöver kriminaliserat att förmå eller tillåta ett barn att ingå äktenskap. Slutligen går båda straffbestämmelserna utöver

23A. prop. s. 147 och Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 4 kap. 4 d § Norstedts, 2025, JUNO Version 2025A.

140

direktivets krav genom att de även träffar gärningar som resulterar i en äktenskapsliknande förbindelse.

Gärningar som består i att genom vilseledande förmå en vuxen eller ett barn att resa till territoriet i ett annat land än det där personen bor, i syfte att tvinga denna vuxna person eller detta barn att ingå äktenskap (artikel 4 punkt b) är straffbara som vilseledande till äkten- skapsresa.24 För det brottet döms även den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där personen bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som avses i straffbestämmelserna om äktenskapstvång och barnäktenskaps- brott. Genom hänvisningen till äktenskapstvång och barnäktenskaps- brott är även straffansvaret för vilseledande till tvångsäktenskaps- resa mer vidsträckt än vad som följer av direktivet.

Sammantaget bedöms gällande lagstiftning uppfylla kriminali- seringsförpliktelsen i artikel 4. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

6.4Delning av intimt eller manipulerat material utan samtycke (artikel 5)

Bedömning

De gärningar som ska vara straffbelagda enligt artikel 5 punkt 1 a är kriminaliserade enligt svensk rätt. Någon lagändring är därmed inte påkallad.

Lagändring krävs för att svensk rätt ska fullt ut uppfylla krimi- naliseringskravet avseende gärningarna i artikel 5 punkt 1 b.

Under förutsättning att gärningarna i artikel 5 punkt 1 b straff- beläggs i enlighet med direktivets krav kommer gärningarna i artikel 5 punkt 1 c att vara kriminaliserade och därmed kommer inte någon ytterligare lagändring att behövas.