Ingen vet när eller i vilken omfattning av kris som följer härnäst och vilket behov av avhjälpande åtgärder den kommer att medföra.

Generell krishanteringsförmåga förutsätter ett tydligt definierat ansvar på alla nivåer i samhället – för individer och hushåll, för politiska organ och myndigheter och för det civila samhället och dess företag och organisationer. Ansvaret omfattar beredskap i form av mental insikt, engagemang, kunskaper, materiella resurser, organisation och ledarskap. Medvetna, informerade och förberedda medborgare är grunden för samhällets styrka.

Förmågan inskränker sig inte till någon specifik händelse. I fokus är en hög allmän­kompetens som uppnås genom utbildning, beredskapsplanering och regelbundna sam­övningar kring några typfall. Övningar ger god personkännedom och kunskap om varandras ansvarsområden och kompetens som ökar effektiviteten vid verkliga händelser.

När samhället är rustat för att kunna hantera en stor händelse, till exempel en kärn­teknisk olycka, är sannolikheten stor att det också kan klara mindre allvarliga, helt oförut­sedda påfrestningar. Det finns för majoriteten av de identifierade hoten och riskerna ingen väsentlig brist på resurser i vårt samhälle, men det gäller att veta var de finns och hur man kommer åt dem i händelse av kris.

För goda resultat i form av en optimal krishanteringsförmåga räcker det samtidigt inte med en tydlig ansvarsfördelning. Aktörerna måste ha förstått, och även accepterat, sina olika roller, något som ställer krav på delaktighet och kommunikation.

Med anledning av ovan sagda bör en översyn övervägas med syfte att tydligt identi­fiera ansvar för krisberedskap i hela samhället.

Ann-Sofie Lifvenhage (M)