Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU3

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. brotts­balken och lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor, som före­slås byta namn till lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskulds­ingrepp på kvinnor.

Den nya regleringen syftar till att stärka skyddet för de flickor och kvinnor som lever i en hederskontext. Lagändringarna innebär att oskuldskontroller, intygande av sexuell oskuld samt oskuldsingrepp kriminali­seras, såväl inom som utanför hälso- och sjukvården. Straffet för oskuldskontroll respek­tive oskuldsingrepp föreslås vara fängelse i högst ett år. Straffet för intygande av sexuell oskuld föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagändringarna innebär också en skärpning av straffansvaret för tvångs- och barnäktenskap genom att även underlåtenhet att avslöja eller förhind­ra äktenskaps­tvång och barnäktenskapsbrott blir straffbart.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2025.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns en reservation (C) och ett särskilt yttrande (V).

Behandlade förslag

Proposition 2024/25:189 Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp.

Ett yrkande i en följdmotion.

Tre yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Bakgrund

Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp

Uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg

Reservation

Uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg, punkt 2 (C)

Särskilt yttrande

Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, punkt 1 (V)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionen

Motioner från allmänna motionstiden 2025/26

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2024/25:189 Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. I proposi­tionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om proposi­tionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag finns i bilaga 2.

En motion med ett yrkande har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas även tre yrkanden i motioner från allmänna motions­tiden 2025/26. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

 

 

Utskottets överväganden

Bakgrund

Allmänt om oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp

Oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskulds­ingrepp bygger på normer och ideal om att flickor och kvinnor ska vara oskulder när de ingår äktenskap. Att en flicka eller kvinna är oskuld betyder inom de grupper där dessa företeelser förekommer att hon inte har debuterat sexuellt. Oskulds­idealet, dvs. idealet om sexuell avhållsamhet före äkten­skapet, är centralt i en hederskontext men kan även förekomma utanför sådana sammanhang.

En oskuldskontroll är en undersökning av en flickas eller kvinnas underliv som genomförs i syfte att bedöma om hon är oskuld eller inte. En oskulds­kontroll kan genomföras av t.ex. hälso- och sjukvårdspersonal inom den offentliga eller privata sjukvården, släktingar, religiösa ledare eller andra med särskild ställning inom den egna gruppen.

Ett oskuldsintyg är ett intyg utfärdat av en läkare eller någon annan person av vilket det direkt eller indirekt framgår att en flicka eller kvinna är, eller inte är, oskuld.

Ett oskuldsingrepp är ett kirurgiskt ingrepp eller en liknande åtgärd i en flickas eller kvinnas underliv som genomförs i syfte att det vid ett senare tillfälle ska framstå som att hon är oskuld. Ett sådant ingrepp kan genomföras inom den offentliga eller privata hälso- och sjukvården eller i privata sammanhang.

Regelverket för hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvården styrs av ett generellt regelverk, bl.a. hälso- och sjuk­vårdslagen (2017:30) och patientsäkerhetslagen (2010:659), förkortad PSL. Hälso- och sjukvårdspersonal ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med veten­skap och beprövad erfarenhet (6 kap. 1 § PSL).

Det är inte möjligt att vid en medicinsk undersökning fastställa om en flicka eller kvinna har haft samlag. En undersökning av en flicka eller kvinna i syfte att fastställa om hon har haft samlag är således inte i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Sådana undersökningar, och även intygan­den om sexuell oskuld, strider därmed mot 6 kap. 1 § PSL. Detsamma gäller undersökningar och intyg som bygger på och förmedlar den felaktiga före­ställningen att flickor och kvinnor som aldrig har haft samlag har en intakt, täckande mödomshinna. Att oskuldskontroller och oskuldsintyg inte är fören­liga med svensk rätt har uttalats av Socialstyrelsen i ett meddelandeblad från 2018.

Det finns inget motsvarande uttalande om vad som gäller i fråga om oskuldsingrepp, och det saknas över huvud taget en generell reglering av tillåtligheten av kirurgiska ingrepp. Det finns dock specialregleringar som anger förutsättningar för att utföra vissa typer av kirurgiska ingrepp. Såväl reglerna i lagen (2021:363) om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar som förbudet mot vissa ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i lagen (1982:316) med förbud mot köns­stympning av kvinnor (könsstympningslagen) kan vara relevanta i förhållande till oskuldsingrepp.

I den mån ett handlande inom hälso- och sjukvården strider mot kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet eller andra föreskrifter på området finns ett ansvarssystem på plats. Systemet bygger i första hand på att vårdgivaren bedriver ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och vidtar lämpliga åtgärder om personal bryter mot reglerna. Om vårdgivaren inte fullgör sina skyldigheter kan Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) vidta olika åtgärder såsom föreläggande vid äventyr av vite eller, ytterst, stängning av verksam­heten (7 kap. 24 och 26–28 §§ PSL). Ivo kan också uttala kritik mot vård­personal (7 kap. 18 § PSL). När det gäller personal med s.k. legiti­mations­yrken såsom läkare, barnmorskor och sjuksköterskor kan Ivo även inleda ett ärende hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om prövotid eller återkallelse av legitimation (7 kap. 30 § PSL). Ivo har också en skyldighet att göra en åtalsanmälan om hälso- och sjukvårdspersonal är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott med fängelse i straffskalan, om inte en anmälan gjorts av HSAN (7 kap. 29 § PSL).

Straffrättslig reglering som kan träffa oskuldskontroller och oskuldsingrepp

Oskuldskontroller

Att förmå någon att genomgå en oskuldskontroll och att utföra en sådan kontroll kan utgöra brott enligt dagens lagstiftning. Om en flicka eller kvinna genomgår en oskuldskontroll på grund av påtryckningar från personer i sin omgivning kan påtryckningarna vara av sådant slag att personerna gör sig skyldiga till brott, även om de inte deltar i genomförandet av oskulds­kontrol­len. Om det är fråga om påtryckningar genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning kan gärningen utgöra olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken). Detsamma gäller påtryckningar genom hot om att t.ex. lämna menligt meddelande om flickan eller kvinnan, om tvånget är otillbörligt. Om oskuldskontrollen genomförs på någon som inte deltar frivilligt kan den som utför kontrollen göra sig skyldig till olika sexualbrott såsom våldtäkt (6 kap. 1 § brottsbalken), sexuellt övergrepp (6 kap. 2 § brottsbalken), oaktsam våldtäkt (6 kap. 1 a § brotts­balken) och oaktsamt sexuellt övergrepp (6 kap. 3 § brottsbalken). En oskuldskontroll skulle också kunna utgöra ofredande (4 kap. 7 § brottsbalken) eller sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken). När det gäller sexualbrott mot barn under 15 år finns det inte något krav på att deltagandet ska vara ofrivilligt. Vid en oskulds­kontroll som genomförs på ett barn under 15 år kan det bli fråga om våldtäkt mot barn (6 kap. 4 § brottsbalken), sexuellt övergrepp mot barn (6 kap. 6 § brottsbalken) eller möjligen sexuellt ofredande mot barn (6 kap. 10 § brottsbalken). De flesta oskuldskontroller som utförs på barn under 15 år är att bedöma som någon form av sexualbrott mot barn. Det kan dock finnas handlingar som inte utgör ett sådant brott, t.ex. vissa okulära kontroller av könsorganet. En sådan situation skulle dock kunna medföra ansvar för ofredande. Oskuldskontroller som utförs på flickor och kvinnor över 15 år som deltar frivilligt är i dag inte brottsliga. 

Oskuldsingrepp

Att förmå någon att genomgå ett oskuldsingrepp och att utföra ett sådant ingrepp kan utgöra brott enligt dagens lagstiftning. Om en flicka eller kvinna genomgår ett oskuldsingrepp på grund av påtryckningar från personer i sin omgivning kan påtryckningarna vara av sådant slag att personerna gör sig skyldiga till brott, även om de inte deltar i utförandet av oskuldsingreppet – se ovan om olaga tvång.

Som har redovisats i det föregående finns det inte någon generell reglering av tillåtligheten av kirurgiska ingrepp men däremot specialregleringar som anger förutsättningar för att utföra vissa typer av kirurgiska ingrepp. I den mån ett oskuldsingrepp inte omfattas av någon specialreglering avgörs gräns­dragningen för vad som är tillåtet utifrån möjligheten att lämna ett ansvars­befriande samtycke.

Ett oskuldsingrepp innebär att flickan eller kvinnan tillfogas kroppsskada och många gånger även smärta, vilket objektivt sett utgör misshandel. Om ingreppet sker under narkos eller bedövning försätts flickan eller kvinnan i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, vilket även det objektivt sett utgör misshandel. Oskuldsingrepp omfattas således av misshandelsbestämmelsen (3 kap. 5 § brottsbalken). I den mån flickan eller kvinnan tillfogas kroppsskada som inte är ringa kan det även bli fråga om vållande till kroppsskada (3 kap. 8 § brottsbalken).

Vid misshandelsbrott sammanfaller gränsen för ansvarsfrihet på grund av samtycke vanligen med gränsen mellan ringa misshandel och misshandel av normalgraden. När det gäller oskuldsingrepp som utförs utanför hälso- och sjukvården får det med hänsyn till skadan, smärtan och övriga omständigheter i det enskilda fallet avgöras om gränsen för möjligheten att samtycka har passerats. Det går således inte att säga att oskuldsingrepp i dessa sammanhang generellt utgör brott. När det gäller åtgärder som utförs inom hälso- och sjukvården är riskerna i allmänhet mindre och mer hanterbara. Utrymmet för att hålla hälso- och sjukvårdspersonal straffrättsligt ansvarig för oskulds­ingrepp är begränsat.

Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott

För äktenskapstvång döms den som genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap. Straffansvaret omfattar också under vissa förutsättningar äktenskapsliknande förbindelser som ingås enligt regler som gäller inom en grupp. (Se 4 kap. 4 c § första och andra stycket brottsbalken.)

Om äktenskapstvånget riktar sig mot någon som inte har fyllt 18 år döms sedan juli 2020 i stället för barnäktenskapsbrott. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter ett barn att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. (Se 4 kap. 4 c § tredje stycket brottsbalken.)

Äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott är straffbelagda även som försöks-, förberedelse- och stämplingsbrott (4 kap. 10 § brottsbalken). Dessutom är en särskild form av förberedande gärning kriminaliserad som ett fristående brott. Den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för äktenskapstvång eller barnäktenskapsbrott, ska nämligen dömas för vilseledande till äktenskapsresa (4 kap. 4 d § brottsbalken).

Ansvar för underlåtenhet att avslöja brott

Den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott kan under vissa förutsättningar dömas för denna underlåtenhet enligt 23 kap. 6 § brottsbalken. Ansvar för underlåtenhet att avslöja brott förutsätter att ett underlåtenhetsansvar är särskilt föreskrivet, att gärningen har fortskridit så långt att den är straffbar och att brottet kan avslöjas utan fara för den handlande eller någon annan. Om det finns risk för att den handlande eller någon annan kommer att utsättas för repressalier på grund av ett avslöjande föreligger alltså inget straffansvar.

I fråga om straffskalan för underlåtenhet att avslöja brott gäller vad som är stadgat för den som endast i mindre mån medverkar till brott enligt 23 kap. 5 § brottsbalken.

Propositionen

Regeringen framhåller att oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskulds­ingrepp kan påverka den berörda flickan eller kvinnan på flera sätt. Om flickan eller kvinnan bedöms ha haft samlag före äktenskapet kan det resultera i allvarliga såväl fysiska som psykiska bestraffningar. Planeringen och genom­förandet av åtgärderna kan även innebära en stor psykisk påfrestning på flickan eller kvinnan som kan visa sig i form av rädsla och ångest, skam, självhat samt förlorad självkänsla. Risken att utsättas för en oskuldskontroll, ett oskulds­intyg eller ett oskuldsingrepp kan även ha en avskräckande effekt på flickan eller kvinnan och på så sätt begränsa hennes liv. Ett oskuldsingrepp medför också en viss risk för komplikationer, smärta m.m.

Regeringen konstaterar att det har hänt mycket på lagstiftningsområdet när det gäller åtgärder som syftar till att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Det har dock inte vidtagits några särskilda lagstiftningsåtgärder i förhållande till oskulds­kontroller, oskuldsintyg, oskuldsingrepp eller liknande företeelser. Regeringen understryker att varje flicka och kvinna har rätt att bestämma över sin kropp och sin sexualitet. Att flickor och kvinnor utsätts för otillbörliga kontrol­ler av sin sexualitet är enligt regeringen oacceptabelt och står helt i strid med de grund­läggande värderingar som den svenska lagstiftningen bygger på. I syfte att stärka skyddet för den personliga integriteten för de flickor och kvinnor som lever i en hederskontext lämnar regeringen därför förslag om att stärka det straffrättsliga skyddet på området.

Vidare konstaterar regeringen att flera åtgärder har vidtagits i syfte att motverka barn- och tvångsäktenskap, bl.a. genom att brotten äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott införts. Heders­relaterad brottslighet präglas dock inte sällan av en tystnadskultur i förhållande till myndigheter, vilket försvårar möjligheten att upptäcka dessa brott. Med beak­tan­de av de allvarliga kon­sekvenser ett tvångs- eller barnäktenskap kan leda till föreslår regeringen att regleringen ska skärpas ytterligare, så att fler sådana äktenskap kan avslöjas och förhindras.

Förslagen innebär närmare följande.

Oskuldskontroller ska kriminaliseras

Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse om oskuldskontroll ska införas i 4 kap. brottsbalken. Detta skulle bl.a. både skärpa och förtydliga det förbud mot oskulds­kontroller som gäller inom hälso- och sjukvården. Straff­bestäm­melsen ska träffa den som undersöker någon annans kvinnliga köns­organ i syfte att, för egen eller annans del, bedöma om personen har haft, eller om det framstår som att personen har haft, vaginalt samlag eller deltagit i jämförbara penetrerande sexuella handlingar.

Samtycke ska inte befria från straffansvar, vilket följer av brottstypens konstruktion. Däremot ska ringa fall inte utgöra brott, eftersom det kan uppstå situationer där en undersökning formellt faller under straffbudet men framstår som så bagatellartad i förhållande till skyddsintresset att den inte bör bestraffas. 

Enligt förslaget ska straffskalan för brottet vara fängelse i högst ett år. Detta medför i praktiken att allvarligare former av oskuldskontroller kommer att utgöra andra brott med en strängare straffskala, såsom våldtäkt eller sexuellt övergrepp.

Vidare föreslår regeringen att försök, förberedelse och stämpling till oskulds­­kontroll inte ska vara straffbart, eftersom brottet fullbordas redan när en undersökning påbörjas i det angivna syftet. Handlandet blir således straffbart i ett tidigt skede.

Intygande av sexuell oskuld ska kriminaliseras

Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse om intygande av sexuell oskuld ska införas i 4 kap. brottsbalken. Detta skulle bl.a. både skärpa och förtydliga det förbud mot oskuldsintyg som gäller inom hälso- och sjukvården. Straffbestämmelsen ska träffa den som skriftligen eller muntligen, med hän­visning till det kvinnliga könsorganets beskaffenhet, intygar att någon annan har haft vaginalt samlag eller deltagit i jämförbara penetrerande sexuella handlingar, eller att så inte är fallet.

Samtycke ska inte befria från straffansvar, men på samma sätt som i fråga om oskuldskontroller kan det tänkas finnas fall av intygande av sexuell oskuld som framstår som bagatellartade. Regeringen föreslår därför att ringa fall inte ska utgöra brott.

Eftersom ett intygande av sexuell oskuld inte kan anses lika integritets­kränkande som en oskuldskontroll eller ett oskuldsingrepp (se nedan) anser regeringen att brottets straffskala bör vara lindrigare. Regeringen föreslår därför att straffskalan ska vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Vidare anser regeringen att intygande av sexuell oskuld inte är så pass allvarligt att det finns anledning att kriminalisera gärningar på vare sig förberedelse-, stämplings- eller försöksstadiet. Regeringen föreslår därför att sådana gärningar inte ska vara straffbara.

Oskuldsingrepp ska kriminaliseras 

Regeringen föreslår att ett förbud mot oskuldsingrepp ska införas i köns­stympningslagen och att samtycke inte ska befria från ansvar. I förhållande till hälso- och sjukvården skulle detta för­tydliga att oskuldsingrepp över huvud taget inte får förekomma. Förbudet ska omfatta ingrepp i någon annans kvinnliga könsorgan i syfte att det ska framstå som att personen inte har haft vaginalt samlag eller deltagit i jämförbara penetrerande sexuella handlingar. Med ingrepp avses enligt propositionen kirurgiska ingrepp och ingrepp som kan jämställas med sådana, och tillvägagångssättet kan variera från stygn som sätts i slidmynningen till en konstruktion av en mödomshinna eller en för­snävning av slidan.

Regeringen föreslår att straffskalan för brottet ska vara fängelse i högst ett år. I sammanhanget påpekas att för det fall en gärning utgör både en över­trädelse av förbudet mot oskuldsingrepp och ett brott enligt brottsbalken, t.ex. misshandel eller grov misshandel, bör det i regel dömas för båda brotten i konkurrens. Detta innebär att kriminaliseringen förstärker det skydd som redan finns, vilket resulterar i att det samlade straffvärdet blir högre.

Vidare anser regeringen att brottet oskuldsingrepp inte är så pass allvarligt att det finns anledning att kriminalisera gärningar på vare sig förberedelse-, stämplings- eller försöksstadiet. Regeringen föreslår därför att sådana gärningar inte ska vara straffbara.

Dessutom anser regeringen att könsstympningslagens rubrik bör ändras så att det framgår att även förbud mot oskuldsingrepp nu ska omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagens rubrik föreslås därför vara lag om förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor.

Underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott ska kriminaliseras

Regeringen föreslår att underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskaps­tvång och barnäktenskapsbrott ska bli straffbart. Som skäl för detta anför regeringen, utöver det som redovisats i det föregående, bl.a. att tvångs- och barnäktenskap ofta involverar flera personer och till sin natur är sådana att det krävs en viss planering. Brotten är vidare kriminaliserade på förberedelse-, stämplings- och försöksstadiet och dessutom genom den särskilda formen av förberedande handling som utgör vilseledande till äktenskapsresa. Det finns också typiskt sett ett tidsmässigt och praktiskt utrymme att förhindra brotten under tiden fram till deras fullbordan. Brotten är därmed sådana att det generellt finns en möjlighet att förhindra eller avbryta dem genom ett avslöjande. Vidare framhåller regeringen att något straffansvar för under­låtenhet att avslöja brott inte föreligger om den handlande eller någon annan riskerar att utsättas för repressalier på grund av avslöjandet. Som exempel på personer som praktiskt sett skulle kunna träffas av den föreslagna kriminaliseringen kan därför nämnas bröllopsgäster vars inblandning får anses ytterst perifer samt personer som genom kontakter med de tilltänkta makarna eller andra personer får kännedom om att ett tvångs- eller barnäktenskap är förestående.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 december 2025. Vidare gör regeringen bedömningen att det inte behövs några särskilda övergångsbestämmelser för de före­slagna straffbestämmelserna. Detta moti­veras med att det är en grundläggande straffrättslig princip att ingen får dömas för en gärning som inte var straffbar när den begicks och att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte annan lag gäller när dom meddelas som leder till frihet från straff eller ett lindrigare straff.

Motioner från allmänna motionstiden

I kommittémotion 2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 134 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att oskulds­kontroller, oskuldsintyg och hymenrekonstruktioner ska stoppas. Motio­nä­rerna anser att det behövs ett för­bud mot dessa företeelser för att på så sätt stärka alla flickors och kvinnors rätt att själva bestämma över sin kropp och sitt liv.

I motion 2025/26:2793 av Lawen Redar (S) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att kriminalisera underlåtenhet att avslöja äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp förekommer i Sverige och att dessa företeelser kan leda till allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser för de drabbade. Regeringens lagförslag syftar till att motverka detta och därmed stärka skyddet för den personliga integri­teten hos de flickor och kvinnor som lever i en hederskontext, vilket ska göras genom de två nya brotten oskuldskontroll och intygande av sexuell oskuld och genom ett straffbelagt förbud mot oskulds­ingrepp. Utskottet ser positivt på detta och vill för egen del särskilt framhålla det som anförs i propositionen om att varje flicka och kvinna har rätt att bestämma över sin kropp och sin sexualitet och att det är oacceptabelt att flickor och kvinnor utsätts för otillbör­liga kon­trol­ler i det avseendet.

Regeringens lagförslag innebär vidare att underlåtenhet att avslöja eller förhindra brottet äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott ska kriminaliseras med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som barn- och tvångsäktenskap kan medföra. På så sätt ska fler sådana brott kunna förhindras eller avbrytas.

Utskottet konstaterar att det inte har väckts någon motion som går emot att regeringens lagförslag antas. Sammanfattningsvis bör därför lagförslagen antas av de skäl som anförs i propositionen.

Vidare bedömer utskottet att de motionsyrkanden från allmänna motions­tiden som behandlas i detta avsnitt får anses tillgodosedda genom lagförslagen. De avstyrks därför.

Motionerna

I kommittémotion 2025/26:123 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) begärs ett tillkännagivande om att Ivo ska få ett särskilt uppdrag om att se över sitt arbetssätt för att motverka oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskulds­ingrepp. Motio­närerna anser att ett sådant uppdrag behövs för att säkerställa att implementeringen av den nya lag­stiftningen får effekt.

Samma förslag läggs fram i kommittémotion 2025/26:2834 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkande 41.

Propositionen

Ivos tillsynsarbete i förhållande till hälso- och sjukvården

I propositionen gör regeringen bedömningen att det inte finns behov av att ge Ivo ett särskilt uppdrag att se över sitt arbetssätt för att motverka oskulds­kontroller, oskulds­intyg och oskuldsingrepp. Som skäl för sin bedöm­ning anför regeringen följande.

När det gäller möjligheten att förändra tillsynsarbetet i förhållande till hälso- och sjukvården i syfte att motverka oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp konstaterar regeringen att Ivos tillsynsområde är mycket omfattande och att myndigheten arbetar riskbaserat i syfte att använda sina resurser på det mest effektiva sättet. En verksamhet kan bli granskad av olika skäl. Ivo får löpande in synpunkter och klagomål på brister i vård och omsorg från bl.a. patienter, brukare, allmänheten och medier. Vård- och omsorgs­givare har också en skyldighet att rapportera vissa brister till Ivo, t.ex. anmälningar enligt lex Maria och lex Sarah. Vidare är domstolar i vissa fall skyldiga att underrätta Ivo om personer med legitimation eller motsvarande behörighet enligt särskilt förordnande döms för brott. Myndigheten samman­ställer dessa upplysningar med information från egna och andra aktörers källor, t.ex. iakttagelser från patientnämnder, brukarorganisationer, kommuner och regioner. Informationen analyseras för att bedöma i vilka verksamheter det finns stora risker. Utifrån dessa riskanalyser inriktas tillsynen mot de verksamheter som är mest angelägna att granska.

Ivo har identifierat ett fåtal ärenden som rör oskuldskontroller, oskuldsintyg eller oskuldsingrepp. Myndigheten har i några ärenden uttalat kritik mot vård­personal som utfört oskuldskontroller och utfärdat oskuldsintyg eller ställt sig till förfogande för sådana ändamål. Enligt det som har kommit fram har dessa fall rört frivilliga oskuldskontroller som utförts på begäran av flickan eller kvinnan, och det har inte funnits skäl att tro att den granskade personen skulle utföra denna typ av kontroller i fortsättningen. Det finns också ett ärende hos Ivo som rör en läkare som utfört oskuldsingrepp, men det ärendet är ännu inte avslutat.

Ivo har förklarat att uppgifter som rör oskuldskontroller, oskuldsintyg eller oskuldsingrepp alltid tas på allvar och utreds. Möjligheten för Ivo att fånga upp dessa företeelser i tillsynen av hälso- och sjukvården är, med hänsyn till tillsynsområdets omfattning och komplexi­tet, till stor del beroende av att andra aktörer uppmärksammar myndigheten på att åtgärderna förekommer. Detta bygger i sin tur på att vårdgivarna är infor­merade och tar sitt ansvar för att bedriva patient­säkerhetsarbete, vidta före­byggande åtgärder, utreda händelser i verksamheten och vid behov anmäla personal som bryter mot reglerna. Även patienter och deras anhöriga kan upp­märksamma missförhållanden, men då krävs det att de förstår att åtgärderna är otillåtna. En särskild svårighet när det gäller oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp är att patienten eller dess anhöriga sällan har skäl att lämna klagomål. Dessutom saknar läkare eller annan sjukvårdspersonal många gånger incitament att dokumentera åtgärder­na.

Ivos tillsynsansvar innefattar således redan åtgärder som rör oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Regeringen delar utredningens bedömning om att det inte är möjligt att genom förändringar av tillsyns­arbetet motverka dessa företeelser i någon större utsträckning. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det i nuläget inte finns behov av att ge Ivo ett särskilt uppdrag om att se över sitt arbetssätt för att motverka oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Som utredningen har påpekat utesluter inte detta, tillägger regeringen, att det kan finnas anledning för myndig­heten att överväga en sådan översyn om nya straff­bestämmelser träder i kraft.

Informations- och utbildningsinsatser

Regeringen anser att det som komplement till den kriminalisering som föreslås i propositionen behövs olika former av informations- och utbildningsinsatser. En viktig målgrupp för sådana insatser är de sociala nätverk inom vilka det finns förväntningar om att flickor och kvinnor ska genomgå oskuldskontroller och oskuldsingrepp. Flickorna och kvinnorna utgör en särskilt viktig mål­grupp. En annan målgrupp är hälso- och sjukvårdspersonal, social­sekrete­rare, skolpersonal och andra som yrkesmässigt kommer i kontakt med dessa flickor och kvinnor. Även allmän­heten utgör en målgrupp.

Regeringen konstaterar att det redan bedrivs ett generellt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (skr. 2016/17:10), där bl.a. informations- och utbildningsinsatser ingår. Det finns även andra strategier som kan vara av betydelse i arbetet mot oskuldskontroller och oskuldsingrepp, såsom den nationella strategin för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Enligt regeringen bör det under alla förhållanden spridas information om själva kriminaliseringen och vad den innebär till de berörda målgrupperna. Därutöver finns behov av utbildning om den kvinnliga anatomin i syfte att motverka myten om mödomshinnan. Det finns också behov av informations- och utbildningsinsatser om oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, särskilt i förhållande till yrkesverksamma som kommer i kontakt med de utsatta flickorna och kvinnorna.

Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att det i ett inledande skede är tillräckligt att berörda aktörer ser över de insatser och informationskanaler som finns. Om det vid en sådan översyn blir tydligt att befintliga åtgärder behöver utvecklas eller kompletteras, bör lämpliga åtgärder vidtas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att Ivos tillsynsansvar redan innefattar åtgärder som rör oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Som redogörs för i pro­po­si­tionen är emellertid möjligheten för Ivo att fånga upp upp­gifter om dessa företeelser i tillsynen av hälso- och sjukvården till stor del beroende av att andra aktörer uppmärksammar myndigheten på att åtgärderna förekommer. Det bygger i sin tur på att vårdgivarna är infor­merade och tar sitt ansvar för att bedriva patient­säkerhetsarbete, vidta före­byggande åtgärder, utreda händelser i verksamheten och vid behov anmäla personal som bryter mot reglerna. Ivo har förklarat att uppgifter som rör oskuldskontroller, oskuldsintyg eller oskulds­ingrepp alltid tas på allvar och utreds. En särskild svårighet när det gäller dessa åtgärder är dock att patienten eller patientens anhöriga sällan har skäl att lämna in egna klagomål.

I propositionen delar regeringen utredningens bedömning att det inte är möjligt att genom förändringar av tillsyns­arbetet motverka oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp i någon större utsträckning. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det i nuläget inte finns behov av att ge Ivo ett särskilt uppdrag om att se över sitt arbetssätt för att motverka dessa företeelser. Regeringen tillägger dock att det, som också utredningen påpekat, inte utesluter att det kan finnas anledning för myndig­heten att överväga en sådan översyn om nya straff­bestämmelser träder i kraft.

Mot den redovisade bakgrunden är utskottet inte berett att föreslå någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena, som därför avstyrks. Som relevant i sammanhanget noterar utskottet också vad regeringen anför i propositionen om behovet av informa­tions- och utbildningsinsatser som komplement till den föreslagna kriminalise­ringen. Som framgår ovan handlar det bl.a. om att information om själva kriminaliseringen och vad den innebär bör spridas till de målgrupper som berörs och om informations- och utbildningsinsatser som särskilt riktar sig till yrkesverk­samma som kommer i kontakt med de utsatta flickorna och kvinnorna.

Reservation

Ställningstagande

Jag välkomnar kriminaliseringen av oskuldskontroller, oskuldsingrepp och oskuldsintyg. Dessa företeelser grundar sig i en djupt problematisk syn på flickors och kvinnors frihet och självständighet. Lagstiftningen är därför viktig, men den löser inte alla problem. 

Regeringen menar att det inte finns något behov av att Ivo ser över sitt arbetssätt för att motverka oskuldskontroller, oskuldsingrepp och oskulds­intyg. Jag är av en annan åsikt. Socialstyrelsen har genom ett s.k. meddelande­blad konstaterat att oskulds­kontroller och oskuldsintyg inte är förenliga med veten­skap och beprövad erfarenhet och därmed inte heller med svensk rätt. Det kan dock konstateras att utfärdandet av oskuldsintyg i princip inte har medfört några konsekvenser för någon vårdgivare eller sjukvårdspersonal. Det finns inget dokumenterat fall som inneburit prövotid eller återkallelse av legitima­tionen för någon läkare. När det sedan gäller frågan om huruvida oskuldsingrepp är förenliga med vetenskap och beprövad erfarenhet har detta hittills inte prövats. Social­styrelsen har inte heller lämnat vägledning genom något meddelande­blad när det gäller sådana ingrepp. Mot den bakgrunden kan jag konstatera att hälso- och sjukvårdens regelverk, tillsynen och sanktions­möjligheterna inte har räckt till för att garantera de rättigheter som uttrycks i patient­säkerhetslagen. Inget säger att det kommer att bli enklare när den nya lagstiftningen kommer på plats. 

Jag ser positivt på att berörda aktörer, i enlighet med vad som anges i propositionen, ges ett informations- och utbild­nings­uppdrag kopplat till den nya lagstiftningen. Det är emellertid inte samma sak som att systematiskt förändra arbetssättet i tillsynen av hur lagstiftningen följs.

Därför anser jag att Ivo behöver få ett särskilt uppdrag om att se över sitt arbets­sätt för att motverka oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskulds­ingrepp och därmed säkerställa att implementeringen av den nya lag­stiftningen får effekt.

Särskilt yttrande

Jag instämmer med regeringen i vikten av att stärka skyddet för de flickor och kvinnor som lever i en hederskontext. Hedersrelaterat våld och förtryck har, liksom mäns våld mot kvinnor i övrigt, generellt sin grund i kön, sexualitet, makt och kulturella föreställningar om dessa företeelser. Regeringens aktuella proposition fokuserar på straffrättsliga åtgärder, och jag har tidigare i betänkandet ställt mig bakom propositionen i dess helhet.

När det gäller de konkreta lagförslagen anser jag att kriminaliseringen av oskulds­kontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp är en särskilt angelägen åtgärd för att stärka flickors och kvinnors skydd. Däremot har det inte varit lika självklart för mig hur jag ska ställa mig till förslaget om att kriminalisera underlåtenhet att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskaps­brott, vilket beror på principiella och strukturella skäl. Jag konstaterar nämli­gen att det i Sverige inte finns någon generell plikt att anmäla eller ingripa mot brott. Däremot finns det en skyldighet att anmäla vissa pågående grova brott. Vidare har vissa yrkesgrupper en skyldighet att anmäla begångna brott. Det gäller främst tjänstemän inom myndigheter som arbetar med barn och som vid under­låtenhet att anmäla även kan göra sig skyldiga till tjänstefel. Många av dessa yrkes­grupper har också en anmälningsplikt enligt socialtjänst­lag­stiftningen vid miss­tanke om att barn far illa. Jag konstaterar vidare att försök, förberedelse och stämpling till äkten­skaps­tvång och barnäktenskapsbrott samt vilseledande till äktenskapsresa redan är straffbart. Bestämmelserna om medverkan till brott i brottsbalken är också tillämpliga, vilket innebär att medhjälp till de olika förberedande momenten är straffbart. Med detta sagt har jag ändå stannat för att inte reservera mig mot regeringens lagförslag i denna del. Det är dock mycket viktigt att det nya underlåtenhetsbrottet inte tillämpas så att det i praktiken blir fråga om ett angiverisystem. Jag kommer att noga följa frågan och vid behov återkomma med förslag på åtgärder.

 

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag