Interpellation 2025/26:489 Al-Nakba av Jamal El-Haj (-) till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) Den 15 maj uppmärksammas Nakbadagen, dagen då ett folk firar och ett annat sörjer förlusten av sitt land, sitt hem och sitt livsöde. För palestinier världen över är Nakban inte bara en historisk händelse från 1948 utan ett levande minne av fördrivning och separation och en sorg som gått i arv f
<p>Fru talman! Jamal El-Haj har frågat mig om jag avser att uppmärksamma nakbadagen och i så fall hur. Vidare har Jamal El-Haj frågat mig om jag avser att verka för kraftfullare åtgärder för att förhindra övergrepp och den humanitära katastrof som palestinier riskerar att utsättas för i Gaza och på Västbanken. Slutligen har Jamal El-Haj frågat om jag avser att agera mot den fortsatta expansionen av illegala bosättningar och konfiskering av palestinsk mark på Västbanken.</p><p>Regeringen har inte tagit något initiativ i syfte att uppmärksamma nakbadagen. Sverige har sedan Israels tillkomst 1948 stått fullt och fast bakom landets rätt att existera. Av detta följer att Israel har legitima säkerhetsbehov. Samtidigt måste Israels rätt att försvara sig utövas i enlighet med folkrätten, inklusive den internationella humanitära rätten.</p><p>En självklar utgångspunkt för Sveriges och EU:s politik är att palestinierna har rätt till en egen stat. En framförhandlad tvåstatslösning, grundad i folkrätten, är den väg som möjliggör för både Israel och Palestina att existera sida vid sida inom säkra och internationellt erkända gränser. </p><p>Den humanitära situationen i Gaza är fortsatt extremt svår, och vi ser en ytterligare försämring av situationen på Västbanken. Regeringen fortsätter att aktivt driva på för att fredsplanen för Gaza genomförs i enlighet med folkrätten och med meningsfullt palestinskt deltagande. EU behöver fortsatt driva på för att konkreta steg ska tas mot en varaktig fred i Gaza. Det är en förutsättning för arbetet för en tvåstatslösning. Hamas måste avväpnas och kan inte ha någon roll i ett framtida styre av Gaza. Steg måste tas för att återförena Gaza med Västbanken under den palestinska myndigheten.</p><p>Regeringen har tydligt fördömt israeliska beslut som syftar till att öka kontrollen över Västbanken. Regeringen arbetar aktivt för att EU ska införa ytterligare sanktionslistningar mot extremistiska bosättare och bosättarorganisationer samt mot extremistiska israeliska ministrar.</p><p>Regeringen har också framfört tydliga krav på obehindrat humanitärt tillträde för FN, internationella icke-statliga organisationer och humanitära aktörer. Sverige verkar inom EU för att öka trycket på Israel att agera i enlighet med folkrätten och på ett sätt som inte undergräver tvåstatslösningen.</p>
<p>Fru talman! Utrikesministern! Den 15 maj uppmärksammas nakbadagen, dagen då ett folk firar och ett annat sörjer förlusten av sitt land, sitt hem och sitt livsöde. För palestinier världen över är nakban inte bara en historisk händelse från 1948 utan även ett levande minne av fördrivning och separation och en sorg som gått i arv från generation till generation.</p><p>I samband med bildandet av staten Israel 1948 tvingades omkring 750 000 palestinier lämna sina hem, byar och städer. Familjer splittrades, samhällen tömdes och hundratals byar förstördes eller jämnades med marken. För många förändrades livet för alltid. Än i dag bär palestinska familjer nycklarna till sina gamla hem, som symboler för minnet, rätten och den fortsatta längtan tillbaka – ett arv som gått vidare från generation till generation.</p><p>Trots årtionden av exil, ockupation och försök att sudda ut den palestinska identiteten lever Palestina kvar i människors hjärtan, minnen och framtidstro.</p><p>Israel hävdar en historisk rätt till landet som lätt kan motbevisas. Dessutom kan ett historiskt anspråk flera tusen år tillbaka inte avgöra äganderätten till ett land. Om sådana anspråk skulle vara avgörande skulle många nuvarande gränser i världen behöva ritas om. Med samma resonemang hade Danmark kunnat kräva tillbaka Skåne, Blekinge och Halland.</p><p>Långt innan israeliterna kom till området för omkring 3 000 år sedan fanns det redan etablerade folk, städer och civilisationer i Kanaan, Palestina. Jeriko räknas som en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer med sina 11 000 år. Staden var 7 000 år gammal före Abrahams tid, då han utvandrade till Kanaan från staden Ur utanför Babylon i nuvarande Irak. Jerusalem, Hebron och Gaza var omkring 2 500 år gamla och etablerade städer långt före den israelitiska utvandringen från Egypten till Kanaan, Palestina.</p><p>I sitt svar upprepar utrikesministern återigen att Israel har rätt att försvara sig. Men enligt folkrätten är Gaza, Västbanken och östra Jerusalem ockuperade områden. Det finns starka folkrättsliga argument för att en ockupationsmakt inte kan åberopa självförsvar mot den befolkning som lever under ockupation. Det är i stället det ockuperade folket som har rätt att försvara sig och sitt självbestämmande mot en ockupationsmakt.</p><p>Det ensidiga fokuset på Israels rätt till självförsvar har fått fruktansvärda konsekvenser. Gaza ligger i ruiner. Tiotusentals barn har dödats. Sjukhus, skolor och annan civil infrastruktur har bombats. På Västbanken terroriserar extremistiska bosättare palestinska civila samtidigt som israeliska myndigheter medverkar till det.</p><p>I vår förra interpellationsdebatt gav jag utrikesminister Maria Malmer Stenergard möjlighet att uppmärksamma mordet på Folke Bernadotte. Hon tog inte den chansen. I dag ger jag henne en ny möjlighet: att uppmärksamma nakbadagen och visa att Sverige står på rätt sida av historien. Tar utrikesministern vara på denna möjlighet?</p>
<p>Fru talman! Kriget i Gaza har fått förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Trots vapenvilan är den humanitära situationen extremt svår. Sverige är en av världens största givare till den humanitära responsen i Gaza. Regeringen beslutade i slutet av 2025 att behålla den st…
<p>Fru talman! Självklart står jag för tvåstatslösningen. Det har jag sagt tusen gånger.</p><p>I en tidigare interpellationsdebatt ställdes en fråga till mig om min syn på Hamas och vilka principer jag tillämpar när det gäller kontakter med terroristorganisationer. Det glömde utr…
<p>Fru talman! Det verkar som att jag klev in på ett ganska känsligt område här. Jag utgick ju bara helt och fullt från det som Jamal El-Haj själv sa i sitt tidigare inlägg, bland annat att Israel inte har rätt till självförsvar, vilket jag tycker var ett högst anmärkningsvärt ut…
<p>Fru talman! Jag tycker att utrikesministern är svaret skyldig. Vilka äger rätten att försvara sig – de som ockuperar ett folk eller folket som är under ockupation? Skulle Norge inte ha haft rätt att göra motstånd mot Tyskland när Norge ockuperades?</p><p>I Sverige är minnet av…
<p>Fru talman! Regeringen fortsätter att driva på för att konkreta steg ska tas mot en varaktig fred i Gaza som kan leda till en tvåstatslösning.</p><p>Regeringen är tydlig med att Hamas måste avväpnas och att Israel måste dra sig tillbaka från Gaza. Steg måste tas för att återfö…
Interpellation 2025/26:489 Al-Nakba av Jamal El-Haj (-) till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) Den 15 maj uppmärksammas Nakbadagen, dagen då ett folk firar och ett annat sörjer förlusten av sitt land, sitt hem och sitt livsöde. För palestinier världen över är Nakban inte bara en historisk händelse från 1948 utan ett levande minne av fördrivning och separation och en sorg som gått i arv f
av Jamal El-Haj (-)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Den 15 maj uppmärksammas Nakbadagen, dagen då ett folk firar och ett annat sörjer förlusten av sitt land, sitt hem och sitt livsöde. För palestinier världen över är Nakban inte bara en historisk händelse från 1948 utan ett levande minne av fördrivning och separation och en sorg som gått i arv från generation till generation.
Bakom ordet Nakba, som betyder “katastrofen”, finns berättelser om familjer som tvingades lämna sina byar och städer, människor som förlorade sina hem och generationer som fortfarande lever med konsekvenserna av det som skedde. För många palestinier är Nakban därför inte bara historia; den är en del av deras identitet, deras minne och deras fortsatta kamp för rättvisa och värdighet.
I samband med bildandet av staten Israel år 1948 tvingades omkring 750 000 palestinier lämna sina hem, byar och städer. Familjer splittrades, samhällen tömdes och hundratals byar förstördes eller jämnades med marken. För många förändrades livet för alltid. Än i dag bär palestinska familjer nycklarna till sina gamla hem som symboler för minnet, rätten och den fortsatta längtan tillbaka, ett arv som gått vidare från generation till generation.
Trots årtionden av exil, ockupation och försök att sudda ut den palestinska identiteten lever Palestina kvar i människors hjärtan och minnen. Det kallades Palestina, det kallas fortfarande Palestina och det kommer alltid att vara Palestina, så länge det finns människor som håller fast vid sitt arv, sin historia och sitt hopp.
Nakban handlar inte enbart om sorg över det som gått förlorat utan också om motståndskraft, identitet och kampen för rättvisa. Det palestinska folket har genom generationer fortsatt att berätta sina historier om byarna, olivträden, familjerna och livet som en gång var. Trots smärtan lever ännu drömmen om frihet och återvändande och tron på att ett folk aldrig kan glömma sitt hemland.
Israel och många av dess allierade hävdar att Israel har en historisk rätt till landet. Det stämmer inte. Men historiska anspråk flera tusen år tillbaka kan inte avgöra äganderätten till ett land i dag. Om sådana anspråk skulle vara avgörande hade många nuvarande gränser i världen behövt ritas om. Med samma resonemang hade Danmark kunnat kräva tillbaka Skåne, Blekinge och Halland.
Faktum är att Israels historiska rätt är omstridd och inte kan beskrivas som självklar eller exklusiv. Området har genom historien varit hem för det palestinska folket och dess civilisation under flera tusen år.
Det är också viktigt att skilja mellan staten Israel och det judiska folket som helhet. Israel representerar inte alla judar i världen, och det finns många judar, både religiösa och sekulära, som kritiserar Israels politik och tar avstånd från statens agerande. Judar är, precis som alla andra folkgrupper, långt ifrån en enhetlig grupp med samma politiska uppfattningar. Att kritisera staten Israels politik är därför inte detsamma som att vara emot judar eller judendomen som religion och kultur.
Långt innan israeliterna kom till området för omkring 3 000 år sedan fanns redan etablerade folk, städer och civilisationer i Kanaan/Palestina. Jeriko räknas som en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer med sina elva tusen år, och staden var sju tusen år gammal innan Abrahams tid, då han utvandrade från staden Ur i Babylon till Kanaan. Jerusalem, Hebron och Gaza var omkring 2 500 år gamla och etablerade städer långt före den israelitiska utvandringen från Egypten till Kanaan/Palestina.
Detta bekräftas inte bara av Gamla testamentet utan även av arkeologi och äldre historiska källor från Egypten, Mesopotamien och andra civilisationer i regionen. Området var bebott och utvecklat långt innan de abrahamitiska religionerna uppstod.
Filistéerna/palestinierna nämns över 200 gånger i Gamla testamentet, och namnet Palestina anses av många historiker ha sitt ursprung i ordet Filestén. Dagens palestinier är den befolkning som levt och utvecklats i området genom årtusenden.
Ockupationen kan därför inte reduceras till ett enkelt påstående om “historisk rätt”. Både historia, folkrätt och människors rätt att leva i frihet, säkerhet och värdighet måste tas på allvar.
Nakban tog inte slut år 1948; den pågår fortfarande och fortsätter att plåga det palestinska folket, var de än befinner sig. I Gaza, på Västbanken, i flyktinglägren runt om i Mellanöstern och även här i Sverige lever konsekvenserna vidare generation efter generation.
Det palestinska folket omfattar i dag omkring 14 miljoner människor. Ungefär hälften lever kvar i det historiska Palestina, medan den andra hälften är spridd över hela världen. Människor är fördrivna, splittrade och ofta utan möjlighet att återvända till sina hem och sitt land.
I Gaza har palestinierna genomlevt ett av de mörkaste kapitlen i modern mänsklig historia. En stad med över femtusenårig historia har förvandlats till ruiner. Tiotusentals barn har dödats, och skolor, sjukhus, universitet och hela bostadsområden har blivit till grus. Människor har drivits från plats till plats utan trygghet, samtidigt som svält och blockad använts som vapen mot en civilbefolkning som redan lever under extremt lidande.
På Västbanken fortsätter mark att konfiskeras samtidigt som illegala bosättningar expanderar. Palestinier utsätts dagligen för våld, trakasserier och fördrivning, medan omvärlden alltför ofta förblir tyst.
I flyktinglägren runt om i Mellanöstern lever generationer av palestinier fortfarande i fattigdom, marginalisering och ovisshet utan rätten att återvända till det land deras familjer en gång tvingades lämna.
Och även i Sverige möter många palestinier misstänkliggörande och politisering, trots deras bidrag till samhället, arbetslivet och framtiden. Deras krav på rättvisa och mänskliga rättigheter framställs ofta som kontroversiella, när det i grunden handlar om rätten till frihet, värdighet och ett hemland.
Det har nu gått 78 år.
Historien kommer inte att glömma.
Och vi kommer inte att förlåta världens tystnad, normaliseringen av lidandet och acceptansen av ett förtryck och en ockupation som fått fortsätta generation efter generation.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard: