Nordisk verkställighet i brottmål

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU34

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ny lagstiftning om nordisk verkställighet i brottmål. Lagändringarna innebär bl.a. att en ny lag om nordisk verkställighet i brottmål ska ersätta lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Regleringens tillämpningsområde utökas till att omfatta frivårds­påföljder som innefattar samhällstjänst.

Flera ändringar görs även för att effektivisera tillämpningen av regelverket och öka antalet överföranden bl.a. ska ett skyndsamhetskrav gälla vid Kriminalvårdens och domstolarnas handläggning av ärenden om överförande av verkställigheten av fängelsestraff. Ett beslut om överförande av verkställigheten av ett fängelsestraff ska vidare få laga kraft direkt om den dömde samtyckt till att verkställigheten överförs, och den dömde ska kunna lämna en förklaring om att han eller hon avstår från att överklaga ett sådant beslut eller fullfölja överklagandet (nöjdförklaring). Slutligen ska över­klaganden framöver prövas av allmän domstol.

Lagändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 1 juli 2026.

Behandlade förslag

Proposition 2025/26:144 Nordisk verkställighet i brottmål.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Regeringens lagförslag

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:144 Nordisk verk­ställighet i brottmål. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen. Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2. Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Överförande av verkställighet i brottmål är sedan lång tid tillbaka en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Förenklat innebär samarbetet att vissa beslut och domar som meddelats i ett straffrättsligt förfarande i en stat verkställs i en annan stat. Det grundläggande syftet med samarbetet när det gäller frihetsberövande påföljder och frivårdspåföljder är att underlätta den dömdes sociala återanpassning genom att möjliggöra att påföljden verkställs i det land som han eller hon har starkast anknytning till. Det finns ett flertal lagar och förordningar som reglerar överförande av verkställighet i brottmål till och från Sverige. Samarbetet mellan de nordiska staterna på området bygger på lagharmonisering genom liknande regelverk i de nordiska staterna. För svensk del trädde lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (härefter 1963 års lag) i kraft den 1 juli 1963.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen bl.a. att en ny nordisk verkställighetslag ska införas. Det övergripande syftet med lagförslaget är att modernisera regel­verket, effektivisera handläggningen av ärenden om överföranden samt öka antalet överföranden. I det följande redogörs för huvuddragen i den nya lagen.

En ny nordisk verkställighetslag

Lagen om nordisk verkställighet i brottmål

Regeringen föreslår att en ny lag om nordisk verkställighet i brottmål ska ersätta 1963 års lag. I propositionen konstaterar regeringen inledningsvis att ändringarna som föreslås sammantaget är så pass omfattande att de bör resultera i en ny lag. Den nya lagen ska i huvudsak följa uppdelningen i 1963 års lag men ha en annan struktur och vara indelad i kapitel. Vidare ska vissa bestämmelser tas bort och andra bestämmelser som tidigare angetts i förordning ska lyftas in i lagen. Regeringen konstaterar att det materiella innehållet i den nya lagen i stora delar överensstämmer med 1963 års lag.

Lagens tillämpningsområde och beslutsordning

När det gäller lagens tillämpningsområde ska den nya lagen, i likhet med 1963 års lag, innehålla bestämmelser om överförande av verkställighet av bötes­straff, beslut om förverkande, ersättning för rättegångskostnader i brottmål och vite, fängelsestraff samt frivårdspåföljder som innefattar övervakning och övervakning av villkorligt frigivna. Det ska vidare även fortsättningsvis finnas en möjlighet att föra över dels hela verkställigheten av ett fängelsestraff, vilket även innefattar verkställigheten efter villkorlig frigivning, dels enbart den del av verkställigheten av fängelsestraffet som består av övervakning efter villkorlig frigivning. Enbart de frihetsberövande påföljder som räknas upp i lagen ska omfattas av lagens tillämpningsområde. I förhållande till 1963 års lag ska den nya lagen även omfatta verkställighet av frivårdspåföljder som innefattar en föreskrift om samhällstjänst.

I likhet med hittillsvarande reglering ska frågor om överförande av verkställighet av bötesstraff samt beslut om förverkande, rättegångskostnader i brottmål och vite prövas av Kronofogdemyndigheten och frågor om över­förande av verkställighet av fängelsestraff, frivårds­påföljder som innefattar övervakning och övervakning av villkorligt frigivna prövas av Kriminal­vården. I och med att den nya lagen ska omfatta överföranden av samhällstjänst ska det även uttryckligen framgå att Kriminalvården ska handlägga och besluta i ärenden om överförande till en annan nordisk stat av frivårdspåföljder som innefattar samhällstjänst som dömts ut i Sverige samt i ärenden om överförande till Sverige av frivårdspåföljder som innefattar samhälls­tjänst som dömts ut i en annan nordisk stat.

Överförande av övervakning

Regeringen föreslår att förutsättningar för när frivårdspåföljder som innefattar övervakning och övervakning av villkorligt frigivna får föras över till Sverige eller en annan nordisk stat ska anges i den nya lagen. Regeringen konstaterar att det vid införandet av 1963 års lag inte fanns möjlighet att införa uttryckliga villkor för när övervakning av den dömde eller villkorligt frigivne skulle kunna föras över med stöd av lagen utan att det ansågs som tillräckligt att förutsättningarna framgick av förarbetena. Av rättssäkerhets- och legalitets­skäl bedömer regeringen att förutsättningarna nu ska framgå av den nya lagen. En frivårdspåföljd som innefattar övervakning eller övervakning efter villkorlig frigivning ska således få föras över om den dömde när verkställighet ska ske är bosatt i eller avser bosätta sig i den stat dit verkställigheten överförs, eller uppehåller sig i den staten och det är lämpligare att verkställigheten sker där. Förslaget innebär alltså en kodifiering av vad som redan gäller enligt förarbeten och någon ändring i sak är inte avsedd.

Överförande av samhällstjänst och verkställighet

Regeringen föreslår även att förutsättningarna för när frivårdspåföljder som innefattar samhällstjänst får föras över till Sverige eller en annan nordisk stat ska anges i den nya lagen. För överförande av frivårdspåföljder som innefattar samhällstjänst föreslås samma villkor som redovisats för överförande av övervakning, dvs. att den dömde är bosatt i eller avser att bosätta sig i den stat där verkställigheten ska ske, eller uppehåller sig i den staten och det är lämpligare att verkställigheten sker där.

När verkställigheten av en svensk frivårdspåföljd som innefattar samhällstjänst flyttats över till en annan en nordisk stat ska verkställigheten ske enligt den statens regler. Beslut i den andra staten om ändringar i eller undan­röjande av den överflyttade påföljden ska gälla i Sverige. Om den dömde lagförs för ett annat brott i Sverige ska svenska domstolar få använda bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom trots att den samhällstjänst som dömts ut verkställs i en annan nordisk stat.

Verkställigheten i Sverige av en överförd frivårdspåföljd som innefattar samhällstjänst ska ske enligt svenska regler. I sammanhanget ska även en särskild bestämmelse införas som förtydligar att det är Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten och ska ha hand om övervakningen, förordna övervakare för den dömde och anordna samhällstjänsten. Det som har beslutats om prövotid, övervakningstid och samhällstjänstens omfattning i den andra nordiska staten ska gälla här. Detsamma ska gälla andra villkor eller föreskrifter om den dömdes skyldigheter. Vidare förtydligas att Kriminal­vården ska få ändra eller anpassa villkor och föreskrifter som den dömde är skyldig att följa, dock inte så att ändringen eller anpassningen innebär en skärpning av den ursprungliga skyldigheten.

Tvångsmedel

Regeringen konstaterar att det i 1963 års lag saknas möjligheter för Kriminal­vården att i samband med ett ärende om överförande av ett fängelsestraff till en annan nordisk stat begära att den staten använder tvångsmedel mot den dömde i de fall han eller hon befinner sig där. Regeringen anför att det kan finnas situationer där det finns behov av sådana åtgärder. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen införs regler som innebär att Kriminalvården om den dömde befinner sig i en annan nordisk stat ska få begära att den staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium. Vilken åtgärd som sedan vidtas bestäms av den andra nordiska staten. Regeringen föreslår vidare att regleringen i 1963 års lag om användning av tvångsmedel i Sverige på begäran av en annan nordisk stat i huvudsak förs över till den nya lagen. För att häktning ska kunna beslutas ska det dock inte längre krävas att den dömde flytt till Sverige för att undandra sig verkställighet av fängelsestraffet i den andra staten.

Överklagande av beslut

Enligt gällande ordning är förvaltningslagen (2017:900) tillämplig på Kriminal­vårdens handläggning och vid Kronofogdemyndighetens prövning av frågan om överförande av verkställighet till eller från Sverige. Om inte annat föreskrivs i den nya lagen ska, i likhet med tidigare, den lagens överklagande­bestämmelser vara tillämpliga. Regeringen anser dock att rätten att överklaga vissa beslut bör inskränkas. När det gäller Kronofogdemyndighetens beslut föreslår regeringen att endast beslut om att verkställa ett nordiskt avgörande i Sverige ska få överklagas. Andra beslut som fattas av Kronofogde­myndigheten med stöd av den nya lagen, t.ex. beslut om att vägra verkställighet här eller att begära att ett svenskt avgörande ska verkställas i en annan nordisk stat ska, till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande ordning, inte kunna överklagas.

När det gäller rätten att överklaga Kriminalvårdens beslut ska även den möjligheten begränsas så att enbart beslut som Kriminalvården fattar i fråga om att begära verkställighet av ett svenskt avgörande i en annan nordisk stat och om att ett nordiskt avgörande ska verkställas här ska få överklagas. Andra beslut som fattas av Kriminalvården med stöd av den nya lagen ska inte få överklagas. 

Regeringen föreslår vidare, av effektivitetsskäl, att det införs ett överklagandeförbud om den dömde samtycker till att ett svenskt fängelsestraff överförs till den andra staten. Regleringen innebär att den dömde inte får överklaga Kriminalvårdens beslut om att överföra verkställigheten av ett svenskt fängelsestraff till en annan nordisk stat, om han eller hon samtyckt till att straffet överförs till den staten. Den dömde ska också kunna lämna en förklaring om att han eller hon avstår från att överklaga ett sådant beslut eller att fullfölja överklagandet (en s.k. nöjdförklaring). Om den dömde lämnar en sådan förklaring kommer Kriminalvårdens beslut att få laga kraft vid tidpunkten för förklaringen. Enligt regeringen innebär även detta förslag att ett faktiskt överförande kan påskyndas.

Behörig domstol

Regeringen föreslår att Kronofogde­myndighetens och Kriminalvårdens beslut ska överklagas till allmän domstol i stället för till allmän förvaltningsdomstol vilket gäller enligt nuvarande ordning. Som skäl för en sådan ändring anger regeringen bl.a. att prövningen emellanåt innefattar straffrättsliga frågor och att det finns ett värde i att straffrättsliga frågor som regelbundet kommer upp i det internationella samarbetet så långt som möjligt inte splittras upp mellan domstolsslagen, utan hanteras av allmän domstol. Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden tillämpas.

En snabbare och tydligare process

Regeringen konstaterar att 1963 års lag saknar bestämmelser om skyndsamhet eller tidsfrister när det gäller beslut om överförande av verkställighet av fängelsestraff och frivårdspåföljder. Regeringen anför vidare att när förutsättningar finns för att överföra verkställigheten av ett fängelsestraff från eller till Sverige är den givna utgångspunkten att ett överförande ska komma till stånd så fort som möjligt. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att ett krav på skyndsam handläggning ska gälla hos Kriminalvården och i dom­stolarna i ett ärende om verkställighet i en annan nordisk stat av ett svenskt fängelsestraff, en svensk frivårdspåföljd som innefattar övervakning eller samhällstjänst eller övervakning av den som villkorligt frigetts i Sverige samt i ett ärende om överförande av verkställighet till Sverige av ett motsvarande nordiskt avgörande.

Regeringen förslår vidare att det i den nya lagen införs en reglering som innebär att Kriminalvården ska tillfråga den dömde om hans eller hennes inställning till att avtjäna påföljden eller verkställa övervakning efter villkorlig frigivning i den andra staten. Om ett samtycke erhålls från den dömde ska Kriminalvården direkt kunna inleda processen att föra över verkställigheten av domen eller beslutet. När det gäller överförande av ett fängelsestraff från Sverige ska den dömde också upplysas om att ett samtycke i frågan innebär att Kriminalvårdens beslut inte får överklagas.

Offentligt biträde

Regeringen föreslår att ett offentligt biträde ska förordnas i ett ärende om överförande av verkställighet av ett svenskt eller nordiskt fängelsestraff, om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Till skillnad från vad som gällt enligt tidigare ordning ska rätten till offentligt biträde enligt den nya lagen alltså även omfatta situationen när ett nordiskt fängelsestraff ska verkställas i Sverige.

Specialitetsprincipen

Inom det internationella straffrättsliga samarbetet gäller i många fall den s.k. specialitetsprincipen. Principen innebär i huvudsak att om en person förs över till en annan stat för att där lagföras eller verkställa ett straff, får han eller hon inte utan tillstånd åtalas eller straffas för något annat brott som begåtts före överförandet, eller vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en annan stat för lagföring eller straffverkställighet där. Regeringen föreslår, i likhet med ordningen i 1963 års lag, att endast dömda som överförs från Sverige ska omfattas av skyddet enligt specialitetsprincipen. I 1963 års lag finns ett undantag som innebär att skyddet enligt specialitetsprincipen inte gäller om den dömde ska utvisas från Sverige och på den grunden får överföras till den andra staten. I dessa fall föreslår regeringen att undantaget från skyddet enligt specialitetsprincipen inte överförs till den nya lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 1 juli 2026. Genom den nya nordiska verkställighetslagen ska 1963 års lag upphävas. Den upphävda lagen, med undantag för bestämmelserna om tvångsmedel, ska tillämpas på ärenden som har inletts innan den nya nordiska verkställighets­lagen trätt i kraft. Bestämmelserna om tvångsmedel i den nya lagen ska tillämpas även på ärenden som har inletts före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ska tillämpas på ärenden som har inletts hos Kronofogdemyndigheten respektive Kriminal­vården före ikraftträdandet av den nya nordiska verkställighetslagen.

Utskottets ställningstagande

Det har inte väckts någon motion med anledning av propositionen. Utskottet anser att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör anta regeringens lagförslag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag